Personne

heter en liten bok av författarinnan Gwenaëlle Aubry som fick det litterära priset Prix Femina i år.

Boken handlar om författarens pappa och skildrar honom under den del av hans levnad som dottern finns med i. Tyvärr är den biten inte särskilt stor, vilket i allra högsta grad inverkar menligt på romanen, som är tunn, både till omfång och innehåll.

Författarjagets pappa och mamma skiljer sig då hon är fem år gammal och sen börjar ett liv som förefaller till största delen levas hos mamma, men om den delen står knappt en mening.

Istället får vi oss till livs utdrag ur ett manus som pappan skrev på innan han dog, ett rätt virrigt manus skrivet av en alkoholiserad, mano-depressiv pappa.
Här förekommer präster och jesuiter, James Bond och svarta får.
Mellan utdragen ur pappans manus broderar författaren på i stort sett ingenting. Hon tycker att hennes pappa liknar Dustin Hoffman - ja, då skriver hon glatt ett kapitel om det. Hon googlar på hans namn och hittar en namne som dog 100 tidigare i Vilda Västern, ja, då skriver hon om det.

Det lilla vi får veta om pappan är att han gifter sig ung med en barndomskärlek, paret får två döttrar, sen kommer ganska snart skilsmässan och sen - tja, så är han just alkad ibland, ibland utskriven från någon klinik. Sjuk ibland och frisk ibland. Han flyttar runt, upprätthåller under en tid vi inte får veta ett yrkesliv som jurist.
Han kommer från en borgerlig familj.
Och ja, han liknar alltså Dustin Hoffman.

Han dör i någon sorts misär, har då varit uteliggare (eller inte) men i alla fall säkert vistats på olika mentalsjukhus och kliniker. Döttrarna har avlagt visiter, men författaren medger själv att hon vet väldigt lite.
Och då fattar jag ärligt talat inte varför man skriver en sån här bok.
Frågorna blir mycket fler än svaren.
Framför allt framstår berättaren själv som mycket oklar och otydlig. Vem är hon att rota i papper och hitta på?
Vem är hon att fördöma familjer och släktingar, då hon uppenbarligen känner dem rätt dåligt?

Några passager finns dock där det framgår brottstycken av en barndom kluven i två, det hade kunnat utvecklas.
Så för mig är det här max en halv roman, kanske bara en tredjedel av en roman.
Även om jag vet att många romaner ser ut ungefär så här idag.