FRANSKA ROMANER

Fransk autofiktion

2011-11-11T19:04:00.002Z

Nu trodde väl ingen att inte även Frankrike har en minst lika stark trend av autofiktion? Nä, just det. Även här är det många som slår knut på sig själva för att komma så nära navlen som möjligt. En av dem är Delphine de Vigan, som i Rien ne s'oppose à la nuit skriver, framför allt, om sin mamma.
Författaren själv tycks ha debuterat med en självupplevd berättelse om anorexi. Jag har dock bara läst den här boken av henne.

Nå, i den här familjen, som boken ska komma att handla om, finns precis allt som behövs för att göra en smaskig berättelse. de Vigans mamma var ett av sju eller åtta syskon, alla mer eller mindre söta, just hon överjordiskt vacker och barnfotomodell. Familjen var bohemiskt katolsk, pappa reklamare, mamma inflyttad småstadsbo och hängiven mamma och äkta maka. Barnen lämnades, eftersom de var många, åt sitt eget öde. Men familjen höll ihop, trots dödsolyckor och så småningom självmord i barnaskaran.
de Vigan börjar rota i det hela efter sin mammas självmord. Det är hon som hittar mamman i hennes lilla lägenhet, hon hann bli sextio år.
Mammans liv visar sig så småningom ha varit rejält trassligt, hon var bipolär och hon utnyttjades eventuellt sexuellt av sin pappa. Att pappan utnyttjade andra unga kvinnor i familjens närhet står utom alla tvivel, liksom senare en yngre syster.

Ja, här finns alltså trassel och tidstypiska tablåer i övermått. Intervjuer och en lagom dos självrannsakan - Men får man verkligen göra så här?

Blir det då bra? Nja. Jag gillar ju inte sorten. Jag föredrar ju fiktionen och kompositionen, så jag tycker inte det. Här saknas dessutom en mer begåvad författares (Houellebecq t ex) lek med det egna jaget. de Vigan staplar händelser och intervjuer, antaganden och resonemang. Inte långtråkigt men liksom pliktskyldigt. En Duktig Flicka som skriver om sin mammas tragiska öde.
Samtidigt blir man övertygad om att det faktiskt var tragiskt, och mamman blir i vissa stunder snudd på gripande. Ändå... läser jag hellre annat.

Pojken som ville sova, Aharon Appelfeld

2011-11-10T15:07:00.002Z

Aharon Appelfeld är för mig en ny bekantskap. Jag fick tipset om hans senaste bok av en snacksalig god vän som klämde ned mig på en parkbänk och pratade om allt mellan himmel och jord tills jag lyckades komma undan.
Men jag höll i minnet titeln på boken, för jag tyckte alltså att det lät intressant.

Läsningen gav anledning till en hel del googlingar. Först författaren, Appelfeld, som alltså är en israelisk författare född på trettiotalet i Bukovina, ett område som inte "finns" längre. Då Appelfeld föddes tycks det ha varit en del av Rumänien (och Dubbelmonarkin?) men nu är det en del av Ukraina.

Hur som helst, Appelfelds familj var tysktalande och judisk, och boken, Le garcon qui voulait dormir (Editions de l'Olivier, översättning till franska av Vléri Zenatti), börjar där ett antal judiska flyktingar efter långa förflyttningar efter andra världskrigets slut slutligen befinner sig i ett läger på en strand i Neapelbukten. Resan dit var lång, förstår man, och bokens huvudperson är en pojke, tretton, kanske fjorton år gammal, som hela tiden sov. De andra flyktingarna ömsom bar, ömsom ledde denne sovande yngling, fram till lägret.
Här blir han så småningom tvungen att vakna, i alla fall litegrann, trots att han egentligen inte vill. För i drömmen är han fortfarande hemma i huset vid Karpaternas fot, tillsammans med sina föräldrar i en vardag där allt är sig likt.
På stranden i Neapel dyker en man upp som tar sig an just de unga pojkarna, övriga flyktingar lever i något som snart på avstånd ser ut som ett typiskt flyktingläger. De håller på med sin "småkommers och sina trix", har ingenting att göra. Medan de blivande unga männen däremot får erbjudandet att träna fysiskt och hårt samtidigt som de lär sig hebreiska.
De springer, gymar och skanderar hebreiska klassiska dikter. Och ju starkare och mer involverade i träning och nytt språk de blir, desto avlägsnare ter sig flyktinglägret, samtidigt som det hos huvudpersonen skapar smärta och förvirring. Han vet att han egentligen hör samman med dem, de talar hans språk, delar hans minnen. Nu håller han, tillsammans med de andra unga pojkarna på att bli någon annan. De tränas för krig, och de tränas för att bli medborgare i den stat som så småningom ska komma att födas, Israel.
Men musklerna växer och tillsammans med dem hebreiskan. Om än bara muntligt, de har inget som helst skolmaterial. Och i och med det så får pojken, som fortfarande helst vill sova och ibland gör det ännu ett par dygn i följd, svårare och svårare att prata med sin mamma och pappa. I drömmen.
Så småningom bär det iväg med båt till Palestina, där installeras ungdomarna på en gård och de bygger terrasser och de planterar träd. De uppmuntras starkt att byta namn, Erwin blir Aharon, och de har egentligen bara varann och tränaren. En av dem tar livet av sig, en pojke som inte ville byta namn. Begravningen är en själlös historia tills en av de andra pojkarna går fram och ber en traditionell bön på jiddish - något som heller inte uppmuntras i det nya landet. De konstaterar att de alla kommer från familjer där böcker, språk och konst varit deras föräldrars arbeten.

Så småningom blir det krig och Aharon skadas svårt i benen. Nu får han tillfälle att sova igen, att träffa mamma och pappa och alla släktingar, fortfarande i drömmen, och att bemöta deras förebråelser och deras oförstående frågor. Beslutet mognar så sakteliga fram i Aharon, han ska, precis som sin pappa, bli författare. Men det på hebreiska.

Det här är på sätt och vis en helt otrolig berättelse, det är berättelsen om hur man ur askan, de små folkspillror som fanns på olika flyktingläger (antar jag) i hela Europa, bestämmer sig för att bygga en nation, ett folk, en stat. En som "inte ska ledas till slakthusen som boskap" igen. En som ska stå emot allt. Men det är också berättelsen om den förlust som den här unga generationen judar fortfarande är medveten om. Inte bara familj och släkt, utan den förlust av en hel kultur, som de strandsatta flyktingarna som bar pojken som ville sova representerar.

Jag träffade en gång en kille, född på femtiotalet, som kallade sig "israel". Han tyckte inte att det mest typiska med honom var hans judiska identitet, nej, han var israel. Han var fysiskt stark, mycket energisk och han hade, vid trettiofem års ålder, redan deltagit i två krig. Han talade amerikansk engelska och hebreiska, förutom bruten svenska.
Well, Appelfeld och hans generationskamrater var väl de som gjorde honom så att säga möjlig.
Man byter språk, namn och plats, man tonar ned det religiösa till ett minimum. Man blir någon annan. Och priset är högt, mycket högt. Men man förstår samtidigt att något annat alternativ egentligen inte finns. Utom i drömmen. Eller i litteraturen.

En bok och en film

2011-10-18T17:04:00.001+01:00

Dottern går andra året på gymnasiet och jag tror att de i ämnet franska håller på med romanen detta läsår. Det skulle i vilket fall som helst förklara att hon började på La prinsesse de Clèves, ett franskt standardverk i genren, alltså den första moderna franska romanen (jfr Strindbergs Röda Rummet hos oss, drygt tvåhundra år senare).
Nå, hon övergav prinsessan ("för lång") till förmån för Moderato Cantabile av Marguerite Duras.
Hah! sa jag, du vet väl att Duras, otroligt nöjd med sig själv, någonstans skrev att hon kunde skriva långa långa partier som var fullständigt obegripliga också för henne själv.
Dottern såg slokörad ut men var ändå nöjd med formatet, 123 glesa sidor.
Efter avslutad läsning bad hon även mig läsa boken och eventuellt hjälpa henne med de instuderingsfrågor hon fått.
Okej, jag läste, och det var ju snabbt gjort.
Typisk Duras-grej, kom ut 1958, handlar om en sorts femtiotalets Madame Bovary, det vill säga en kvinna så insnärjd i sociala konventioner (gift, hemmafru med halvlitet barn) och med ett så långtråkigt (borgerligt) liv att hon är beredd att göra i stort sett vad som helst för att ta sig ur alltsammans.
Och så gör hon det, men med mörka undertoner och filmiska klipp, som alltid hos Duras.

Samtidigt, men utan något samband med (concomitant) dotterns läsning ska sonen göra ett jobb om ett konstverk (målning, skulptur, musikstycke, film, etc) från 1900-talet. Efter visst letande föll hans val på Jacques Tatis Mon Oncle, också den från 1958.
Som alla vet så driver här Tati med det moderna samhälle som växer fram efter kriget, han är särskilt uppmärksam på arkitektur och inredningsdetaljer. I kontrast till den sprillans nya och helt omöjliga villa som den lille pojken bor i med sin mamma och pappa finns den gamla staden kvar, rörig, tillåtande och charmerande. Och i gränslandet mellan dem båda, obebyggda tomter där en flock hundar springer fritt, leker också ett pojkgäng och gör bus.
Familjen är kärn- och bilen är en huvudrollsinnehavare, liksom fabriken där man tillverkar plastslangar och där pojkens pappa är direktör. Alla som hör till villaområdet och den uppåtsträvande medelklassen (föräldrarna har en bjudning) finns dock egentligen kvar inom samma konventioner och ramar som Duras målar upp. I Tatis fall är det onkeln och det modernas brister som lockar till skratt och någon sorts befrielse.

Konstigt nog är det Duras verk som känns mest daterat. Åtminstone tycker jag det. Antagligen för att den hårda sociala kontroll som en "fin flicka" fortfarande på 50-talet levde under, till en viss del är borta.
Likaså är den korthuggna filmiska stilen sedan dess exploaterad till fullo. Vilket inte hindrar att Duras fortfarande är en av de bästa på den. Boken är fortfarande helt klart läsvärd, särskilt som kurs i att som författare inte säga för mycket. Duras är föredömlig i sin snudd på obegriplighet.

Och tiden är fortfarande intressant, gen genombrytande modernismen, normbrotten som fortfarande är brott. Skandaler, sensationer.
Idag krävs liksom så mycket mer för att bryta mot normer, eller hur? Man måste göra en Heberlein för det, verkar det som.
Fast kanske gjorde Duras det, på sitt sätt. På sin tid.

Ja, ungefär så mycket orkar jag läsa om dessa två moderna klassiker. Hej.

Novell med sonen

2011-09-07T10:45:00.001+01:00

På sonens faktiskt enträgna uppmaning har jag läst en novell av författaren Vercors. Det är alltid roligt att läsa tillsammans med någon, och han tyckte alltså att den här storyn (Le silence de la mer) var bra, vilket man nog får säga förvånade mig.

Hur som helst, historien utspelar sig någonstans i det av Tyskland ockuperade Frankrike. En gammal man, berättarjaget, bor tillsammans med sin brors- (eller syster-)dotter i ett fint gammalt stenhus där vinet klänger på fasaden och allt är liksom gott och stilla. Förutom att de är ockuperade då.

Tysken som dyker upp är lång, blond, tjusig och drömsk och har förstås ett von-namn. Hela novellen utspelar sig i det rum där brasan brinner och berättaren röker pipa om kvällen, flickan stickar eller handarbetar. Tysken, å sin sida, kommer in utan att knacka med förevändning att värma sig vid elden. Husets båda invånare tiger, de tiger sig igenom tyskens monologer och han i sin tur berättar om sin syn på Frankrike, som han älskar, på musiken - han är kompositör och säger att det är det enda område där det tyska överglänser det franska. Han läser nöjt upp alla författarnamnen i den franska hyllan. Han drömmer om en förening mellan tyskt och franskt, romantik och upplysning, och han raggar på systerdottern. Hon i sin tur svarar inte och ser honom aldrig i ögonen. Den tigande fransyskan blir liksom hela Frankrikes motstånd, och den talande tysken en förförisk propagandist som på sätt och vis lyckas.
Men, efter en permission i Paris, har poletten trillat ned i tyskens skalle. Han har umgåtts med partibröder och förstått att tyskarna inte alls har för avsikt att göra något bra med Frankrike, tvärtom är de där för att förstöra den franska själen, kulturen och allt vad franskt heter.
Det är en fantastisk scen när han kommer tillbaka. De båda vid brasan har vant sig vid hans närvaro. Då han kommer tillbaka visar han sig inte förrän efter en vecka i huset. Han segar sig nedför trappan, vilket de hör, han väntar en evighet och sen knackar han - vilket han aldrig gjort tidigare. Han väntar och han knackar igen, och berättarjaget känner sig tvungen att säga Stig in. Innan han gör så ser han en rörelse av smärta i systerdotterns ansikte och hon säger att tysken kommer att ge sig av.
Nå, nu står tysken där i full uniform, han stannar omramad av dörrkarmen, han är likblek och orörlig - det enda han inte har kontroll över är sin ena hand. Den rör sig neurotiskt, darrar och krampar. Till slut tar han då till orda och berättar vad han varit med om. Detta nästan på ett Gösta Berlingskt sätt (igen), svetten pärlar, ansiktet är som en vitkalkad mur med saltfläckar. Orden kommer stötvis och stammande...
Han berättar att han begärt och beviljats förflyttning, till "helvetet" i öster, vilket mest kan tolkas som ett självmord.
Och berättarjaget konstaterar torrt: de böjer sig alla, till och med denne man böjer sig och lyder.
Systerdottern å sin sida svarar för första gången på tyskens ord då han säger adjö.

Flott novell som publicerades illegalt i Paris redan hösten -41 och som kom att få stor betydelse för det franska motståndet. Flott också för att den utöver av att använda sig av klichéer, faktiskt lyckas få till ett par personporträtt som lever.

Och sonen då? Ja, han tyckte att det var en sorglig historia och att tysken var "en bra tysk". Och det var han ju. Det bästa av allt det tyska - och ändå gick det åt helvete.
Dessutom gillade han det precisa språket och hur mycket sades utan ord, i gester, i blickar.

Bäst av allt tyckte jag var det inledande stycket som var skrivet med ett tillbakablickande perspektiv. Tyskarna kommer, de installerar folk och material i fransmannens lada, den byggnad han använder som "ateljé". Han noterar även senare att de plockat sönder hans staffli och satt en del av det i ett hål i muren för att binda sina hästar vid.
Det är samma sak som den ryska ockupantens användande av det tyska gamla fina pianot i den estniska familjens beslagtagna hus i Ocksanens roman. Fastän de band får vid instrumentet.
De är barbarer, är budskapet. Tro inget annat. De är verkligen barbarer.

Rensning

2011-08-17T15:40:00.000+01:00

Jag har läst Sofi Oksanens roman Rensning. Det är nu inte en fransk roman, men det är ännu mindre en svensk roman. Så var jag än lägger den här texten så blir det fel, men jag har ju redan börjat med Joseph Roths romaner här, vilket är lika fel.

I somras läste jag också ett par svenska romaner som inte är värda att nämnas för de var för dåliga. I en av dem läste en ung man "fransmän och ryssar", det vill säga stora klassiska romaner. Får vi väl utgå ifrån, även om de inte lämnade några som helst spår i svenskens text. Hur som helst. Låt den här bloggen behandla stora romaner.
Då passar Oksanens perfekt. Den handlar alltså om Estland under 1900-talet. Landets moderna historia speglas genom två kvinnoöden, en gammal kvinna och en yngre. Genom romanen sveper tyskar som hastigast och ryssar som kommer för att stanna. Boken centrala handling är vad som händer med människor då friheten inte längre finns där. Vilka spår diktaturen och bödlarna sätter i folk, och vilka människor som liksom kommer till sin rätt då gangsters härskar. Människor som får oss att undra hur de egentligen är skapta, människor med luckor, moralglapp, noll empati, såna människor. De verkar i diktaturen liksom blomma upp.

I Oksanens på många sätt realistiska roman, hon väjer inte för det smutsiga, som någon recensent citerades på baksidan, finns också ett stråk av saga och poesi. Det är lite som att läsa en modernare variant av Selma Lagerlöf, för mitt i stöveltrampet och förhören och snikandet och överläggandet så finns också människor som är raka och tror på ett fritt Estland och som älskar varandra och som är ungefär som Gösta Berling, liksom. De syr brudtäcken och tål inte lukten av ryssar. De har hårkronor och sockerskålar i fint porslin från den estniska tiden.
En tydlig bild: En estnisk familj blir skickad till Sibiren och den ryska familj som flyttar in använder stället som fårhus. De binder fåren vid ett piano. Ett tyskt piano av god kvalitet.
Romanen igenom glimtar det sådär av strimmor av kultur och någon sorts mänsklig värdighet som några av karaktärerna ändå lyckas behålla, men som på det stora hela taget sopas bort av ryska traktorer, ryska grisar i mänsklig form och den moraliska upplösning som blir resultatet.
Romanen tar sig också in i det nittiotal där de kommunistiska rövarna ersätts av rysk maffia. För den enskilda människan är skillnaden inte så stor.
Genom romanen pyr dock hatet, huvudpersonens drivkraft är avunden, och den visar sig passa bra in i diktaturen. Det är inte en roman som Hans Nådes tid, som jag minns som en bok som visar vad en ond tid gör med i stort sett vanliga människor, det är en roman som visas vilka som tar sig fram i en ond tid.

En stor roman tycker jag gott att man kan säga att det är. Läs den om ni inte redan gjort det. Finns i pocket.

Nådens tyngd

2011-07-13T08:10:00.000+01:00

Le poids de la grace heter Roths bok på franska. Om jag minns rätt heter målningen på omslaget (fransk pocketutgåva) något i stil med "ung hasidim", vilket jag nu googlat på. En hasidim är helt enkelt en ortodox jude.
Och ja, ortodoxa judar är vad boken handlar om. Fast inte bara, den handlar förstås också och mest, på ett storartat sätt om vad det är att vara människa. Existentiella frågor, mina vänner.

Mendel Singer är fattig lärare i bibelläsning i en rysk by nånstans kanske i samma trakter som den unge Trotta kommer till som nybliven officer. Himlen är väldig och syrsorna spelar i natten, liksom grodorna kväker. Fast här är förstås omgivningen rysk, men det har inte så stor betydelse. Den lilla judiska familjen är fattig, Mendel har samma yrke som hans pappa och hans farfar haft, de är lärda och fromma, begär inte mer än att få vara kvar vid liv, om ens det.
Hans hustru, Deborah, är dock mer framåt, eller vad man nu ska kalla det. När familjens fjärde och sista barn är gravt vanskapt är det hon som reser till rabbin med det för att få någon sorts råd med framför allt hans välsignelse. Rabbin säger att hon aldrig får överge sin krympling till son, att han kommer att bli frisk och att han kommer att bli en stor man.
Detta är sen liksom bokens gåta. För den rysk-judiska familjen lever i den tid då t ex ett land som fattiga Sverige såg en fjärdedel av sin befolkning migrera. I början av boken skymtar det rysk-japanska kriget, så småningom bryter det första världskriget ut.
Så naturligtvis lämnar familjen, eller det som är kvar av den, det vill säga dottern och föräldrarna, det vanskapta barnet borta i den ryska ödemarken, och de gör så därför att de känner sig tvungna att för dotterns skull följa efter den son som emigrerat till Amerika. Hon ränner nämligen efter kosacker, ve och fasa. Den äldste sonen har själv blivit en i Mendels ögon, då han efter värnplikten trivs i armén och stannar där. Själv säger sonen att han vill äta gris, dricka vodka och jaga efter flickor, faderns fromma liv med bibelläsning och kosherkäk intresserar honom inte.

I Amerika, i det nya landet, blir den decimerade familjen, och i synnerhet Mendel, en sorts underlig ålderdomlig kvarleva i ett modernt land. De bryr sig aldrig om att lära sig engelska, hela den amerikanska jakten efter pengar och framgång är dem djupt främmande. Det enda de egentligen bryr sig om är barnen de lämnade bakom sig, ångern är avgrundsdjup, de tar för givet att den vanskapte är död (krig och revolution), trots att de försökte ordna det bra för honom då de åkte iväg, kosacken har säkert gått samma öde till mötes eftersom han rapporterats försvunnen i det nya kriget.
Och de kan inte åka tillbaka, också beroende på det nya kriget.
Så småningom inkallas (eller om det är frivilligt) även den amerikanske sonen som i staterna bytt bort sitt judiska namn mot det mer lättuttalade Sam, och de är kvar med dottern, som fortsätter att ränna efter karlar...

Jag ska inte säga hur det går. Bara några rader om de teman boken i mina ögon rör sig kring.
Först och kanske främst det främlingskap som den judiska familjen först känner och lever som något självklart på den ryska jorden. Här är deras hem, de känner inte till något annat, även om de kan allt om sina förfäders historia som den berättas i Bibeln. Då de lämnar denna jord för Amerika blir detta främlingskap än större, trots att hotet i form av t ex pogromer från omvärlden inte längre finns.
Så familjen, barnen som på olika sätt frigör ifrån detta som är den fromme judens liv och lott, hjälpta av tiden, av de stora uppfinningarna, av järnväg, oceanångare och moderniteten. Barnen som inte heller är lika sina föräldrar, blir nya individer, barn av en annan tid.
Och så detta hur man hanterar olyckan, ödet om man så vill. Själva tyngden i tillvaron, inkarnerad av en liten krympling med krumma ben, rynkor och överdimensionerad panna, ett litet liv som får kramp och andnöd och blir blå av ansträngningen bara att överleva utgör. Och som man ändå älskar. Eller som man just därför älskar.

Slutligen, det här är en bok som på samma gång är lågmäld och i paritet med grekiskt drama. I en scen av ofattbar olycka sliter en av figurerna sitt hår, som man brukar säga. Men nej, det sker alltså på riktigt, människan tar sitt hår, slinga för slinga och rycker upp det med rötterna. Metodiskt.
Och grejen är att man, som läsare, tror på det.
Något som alltså gäller hela framställningen, den snuddar vid Bibel och saga och den moderna drömmen om frihet på samma gång.
Läs den!

Judar på vandring

2011-07-03T22:08:00.001+01:00

Det är nu mer än en vecka sen jag läste första delen av den här boken, det vill säga Juifs en errance, Judar på vandring, på flykt, eller irrande judar, kanske. Författaren är Joseph Roth och boken är alltså översatt från tyska. Den är, om jag minns rätt, skriven någon gång på tjugotalet, men i min utgåva fanns två efterord som skrivits till vid senare utgåvor. Det sista i slutet av trettiotalet, då Roth uppenbarligen var helt på det klara med vad som höll på att hända i Tyskland och där han i stort sett bara kunde beklaga (ett alltför svagt ord, men kommer inte på något bättre) detta.

Boken handlar om den judiska kulturen i Östeuropa, samt vad som händer med den och judarna själva då de flyttar västerut. Men själva grunden är i öst. Jag skulle till och med säga att Roth hävdar att judens grund är detta Östeuropa. I den mån juden har något hem så är det där. Han är alltså inte sionist, han tror över huvud taget inte på nationer, så då finns det ju ingen poäng med att tro på en som heller inte finns i nuläget. Då. I Radetzkymarschen låter han den gamle prefekten säga något i samma stil. Nationer kan han inte riktigt tro på, folk - ja, men knappast den sortens gränser som nationerna utgör. Det kan aldrig gå väl, menar han.
Sen innehåller boken en sorts reportage eller tablåer, han betraktar utifrån djupt troende judar i små samhällen i öst. De är mycket fromma och mycket världsfrånvända många gånger. De studerar och läser Toran och gråter över sin obönhörliga Gud och lever ungefär som de alltid har gjort. Han beskriver också sådant som för oss sekulariserade västerlänningar ter sig smått barbariskt - arrangerade giftermål mellan ungdomar i nedre tonåren t ex. Dock förekommer aldrig våld. Juden är enligt Roth en mycket fredlig människa. Det är en del av hans kult och hans djupaste övertygelse. Våld är alltid fel, och även här kommer alltså nationstanken med sitt krav på alla medborgares bidrag till ett försvar, i kollision med den fromme judens övertygelse.
Och han är heller inte någon vän av assimilering - det innebär bara att man lever mindre pietetsfullt och är en väg mot slutet.
Många av tankegångarna och själva ödena, de judiska i öst alltså, känner jag igen från Némirovskys böcker. Den fattige som drömmer om väst, om rikedom och kanske till och med lyx. Alla har en rik kusin som redan flyttat.
Men väl i väst väntar immigrantens öde, det är alltid fel på papprena, man får aldrig det där uppehållstillståndet om man gör som myndigheterna säger. Man måste anpassa sig. Ändra sitt namn till namn som passar i dessa samhällen, jobba på sabbaten - anpassning rakt igenom. Gör man inte det så blir man skickad tillbaka.
Och kusinen som varit där längre och som redan kommit ett par pinnhål högre på den sociala skalan vill inte kännas vid sin släkting som kommer smutsig och bonnig (fel ord men i alla fall), full av ohyra från någon östeuropeisk håla.
Det är med andra ord ingen bra sak att irra, att vandra, att flytta. Kanske är det bättre att bara drömma om hela härligheten, det tolkar åtminstone jag som ett underliggande budskap.

I förhållande till Roth själv blir ju detta lite tvetydigt. Han har ju flyttat. Han har ju kommit upp sig. Han jobbar förmodligen på sabbaten och han har i den mån han en gång levt annorlunda, i vilket fall som helst slutat med det. Att leva fromt.
Men hans sätt att beskriva dessa judar i öst, kvar i det han lämnat, får mig att tro att han inte har lika djupa rötter som de ned i fromheten. Han är något av en främling inför det hela och det främlingskapet tolkar jag som medfött - eller en del av hans uppfostran alltså. Också här finns ett släktskap med Némirovsky som ju var dotter till spekulerande och rika judar. De hade intet kvar av gudsfruktan och pietet, kvar var bara den materiella sidan, affärsförmågan, det smorda munlädret.
Och hon hatade den ytligheten.
Det verkar nu Roth också göra, men båda tycks de mer eller mindre lämnade i sticket vad gäller sitt folks sätt att leva traditionellt - av sina föräldrar.
Némirovsky skrev sig fram till en djupare förståelse för judarna, genom trettiotalet i Frankrike. Kanske är det vad även Roth gör. Men för att vara säker på det måste jag läsa mer av honom. Vilket jag har för avsikt att göra.

Hej

La marche de Radetzky

2011-06-15T16:57:00.001+01:00

Enligt förordet kallar Roth den här militärmarschen som för övrigt fungerar som berättelsens credo, för konservatismens marseljäs.

Jag har alltså läst denna bok i fransk översättning, skriven av Joseph Roth (på tyska), utgiven 1932. Roth själv, som var av judiskt ursprung blev strax tvungen att fly och gjorde så till Paris, där han dog 1939.

Roth har med andra ord stora likheter med Némirovsky, som ju också hade judiskt ursprung och som som försörjde sig på sin penna, hon i Frankrike, han i Tyskland - så länge det nu var möjligt. Båda skriver också om söndervittrande imperier, Némirovsky om det ryska och Roth om Österrike-Ungern.

Och det är vad Radetzkymarschen handlar om, ett land (fast flera), en kultur (fast flera) som bildar något åtminstone i romanen, som liknar ett rum, en värld, som då boken skrivs, inte längre finns. Att läsa blir på sätt och vis som att sitta med teaterkikaren och se in i dessa miljöer, på dessa (delvis fiktiva) personer. Roth riktar vår blick. Han är fenomenal på det, då han har både de bärande detaljerna, och är kapabel att ta det stora greppet - det som överbryggar både tiden, en epok, och rummet, ett imperium.

Så då får vi följa dels en familjs öde, tre generationer Trotta i det habsburgska väldet, och dels själva väldet - genom den mycket unge tillträdande kejsaren, som sedan är både en biperson i historien men också ett centrum, en monark av guds nåde vars undersåtar uppfostras in i lydnad och trohet. Heder, ära, plikt är ord som är lika naturliga och levda som vatten och gräs för svenskar av idag ungefär.
Trottas är bönder av slovenskt ursprung, den förste vi får möta räddar som ung underofficer livet på den unge just tillträdde kejsaren, Frans-Josef. Detta gör att han adlas och att hans som och senare sonson har ett alldeles speciellt och djupt förhållande till monarken, vars personliga hjälp de sedan liksom räknar med. Dessa två män är de som sedan inkarnerar historien. Den äldre är prefekt(?), statens man i en liten garnisonsstad någonstans i väldet. Hans son blir, likt farfadern, officer och tjänstgör i ett par andra små garnisonsstäder, den sista på gränsen mot Ryssland. Genom deras öden speglas sen hur imperiet så sakteliga knakar i fogarna. Stommen är statens tjänstemän (prefekten), och armén (underofficeren). Och när dessa, kejsardömets tjänare, inte längre finner någon mening med det de gör, är slutet förstås redan nära. Runt hörnet.
I slutet av romanen, som sammanfaller med första världskrigets utbrott, är släkten Trotta, som nog aldrig kan kallas särskilt fertil, utdöd.

Så hur gör då Roth detta? Hur åstadkommer han själva känslan av dammiga garnisonsstäder med alldeles för många män som i väntan på ett krig som liksom aldrig kommer övar exercis på sandiga fält och dricker "nittioprocentig" sprit? Och hur får han oss att begripa hur lurade dessa män egentligen är?
Vid läsningen tänkte jag ofta på Farmor och Vår Herre. Hur fjällen i bokens mitt faller från Farmors ögon och hon ser. Ser det egna självbedrägeriet, går mot slutet med vidöppen blick.
Trottas fjäll faller liksom pö om pö. Små besvikelser blandas med större. Klantighet blandas med större olyckor. Brist på vältalighet och savoir vivre ställs mot kvinnor, och män, av värld. Det är ett sakta dalande där ungdom övergår i medelålder och ålderdom, i sonsonens fall snart påskyndat med den högoktaniga spriten. Faderns besvikelse över sonen och hans beslut att så småningom avsäga sig sin förmyndarställning gentemot denne, sammanvävs med hur han abdikerar successivt från sin tjänst. Hur han liksom finner den stundtals ointressant.
Det är, kan man också säga, en djupt patriarkal struktur som faller sönder. Kvinnorna i boken är så gott som inga, mödrarna dör snart efter att ha fött den ende sonen.
Men det är inte Trottas fel (på sätt och vis till skillnad från Farmor), det är ett helt rike, en hel kultur som sakta vittrar, de bara följer ett större skeende, kan inte göra annat.

Det är en rasande skicklig komposition. Vita handskar och perfekta uniformer, dragoner och uhlaner, nyadlade baroner och gamla markägande grevar. Schackbräden på kaféer och så, överallt kejsarens porträtt, fullt med fluglortar på bordellen, annars i bättre skick, åtminstone i början, och marschen, också den sönderslagen av ett självspelande piano på samma bordell. Men igenkännlig.
Kejsarens porträtt sammanfaller åtminstone för sonsonen med porträttet av farfadern, han som räddade kejsaren i Solferino, och som blickat ned på barnbarnet från en höghöjd i herrummet hos pappa prefekten.
Det är också en bok om klassresan, genomförd på tre generationer under det artonhundratal som är denna resas start - för de allra flesta. Och det handlar också om den vilsenhet just barnbarnet känner inför denna resa, inför sitt ursprung - som han vet inte är militärens, men bondens i en landsända han aldrig satt sin fot i, och som han vagt önskar se, komma tillbaka till. Men som de flesta önskningar av mer personligt slag så blir inte heller denna särskilt tydligt formulerad och än mindre förverkligad.

Man kan tänka mycket efter läsningen av den här romanen, det som slår mig är att för att man ska kunna se en tid och ett rum tydligt så måste man lämna dem. Sen kan man, om man är en Joseph Roth, skriva fram dem igen. Tydligare än de någonsin var i verkligheten.
Stor konst, kan man också kalla det.

Skolläsning

2011-04-20T21:19:00.000+01:00

läser obligatorisk läsning för barnet som går första året på gymnasiet. Le parti pris des choses, av Francis Ponge.
För den som orkar läsa på wikisidan jag länkar till ser man att boken tycks vara översatt till svenska av Jesper Svenbro.
Man ser också att Ponge "beskriver apelsiner, potatisar och cigaretter på ett poetiskt vis".
Och det är väl vad han gör. Till potatisarna och cigaretterna kan läggas molusker(?), ostron, små lådor, björnbär, bröd, eld och räkor. Med mera.
Ungefär så.

Och det hela är mer än lovligt irriterande. Kanske totalt meningslöst. Ponge hängde tydligen med surrealisterna, han var kommunist ett tag men gick ur partiet, han skriver också i alla de här bitarna, åtminstone enligt fotnoterna, alluderande på alkohol, liksom han ofta skriver tvetydigheter med kängor åt kyrkan och liturgin.
En riktig modernist med andra ord, och precis som alla andra i sin generation gediget klassiskt skolad. Vad vore le Corbusier utan de klassiska ordningarna och den nya betongen? Eller Giacometti utan motsvarande arv inom den klassiska skulpturen?
Ponge gör ready mades av ord, enligt någon av alla de uttolkare som också ryms i denna lilla skolvolym. Han ritar öga näsa mun på kvasten - bildligt - då han ger tingen egenskaper och tankar.

Mina barn verkar på fullt allvar tro att Zola, Balzac och Hugo skrev tjocka tråkiga böcker för att senare generationers skolbarn skulle plågas.
När jag läser Ponge är jag nästan benägen att hålla med dem. Jag har, med få undantag, svårt för de första modernisterna, de som bröt marken, de som gjorde oss andra, långt senare, urarva.
Men nu är han historia precis som de andra gubbarna. Och han är verkligen inte roligare.
Jag gillade en enda av dessa texter.
Les plaisirs de la porte - Dörrens njutningar

Resten kunde jag vara utan.

En avant, route!

2010-07-10T14:12:00.004+01:00

Har läst denna bok som handlar om att gå till Kompostella. Författarinnan, Alix de Saint-André är nog ungefär i min ålder och hon berättar här på det som förr i tiden kallades ett kåserande vis om sina pilgrimsfärder till Santiago. Hon har gått dit flera gånger, och hon har tagit olika vägar.

Saint-André är troende, eller påstår sig vara troende på ett modernt vis, hon både är det och inte är det, som den där katten i den där lådan som liksom är det ultimata beviset för modernitet för somliga. Katten som både är död och inte död och som hon (förstås) nämner.

Hennes grej är den här vägen, El Camino. Hon gör bekantskaper på den och hon berättar om dem. Ibland dråpligt, ibland rätt fint på gränsen till rörande.
Ändå.

Ändå är det nånting som stör mig med alltsammans. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är, kanske måste jag sätta ord på min egen mycket lilla erfarenhet av samma upplevelse som jag just gjort. Först då ser jag möjligen vad det är som inte stämmer. Eller saknas. Eller vad det nu är...

Trots det är nog boken läsvärd, i synnerhet som praktisk vägledning, bra tips helt enkelt för den som ska ge sig ut på franska och spanska pilgrimsleder.

Sammanfattning Weiss biografi

2010-05-24T10:14:00.004+01:00

Har läst ut Jonathan Weiss biografi över Irène Némirovsky, och till skillnad från den tidigare biografin jag tröskade mig igenom som ofta slog över i det sentimentala och spekulativa, är det här en saklig framställning som tar fasta på den historiska och politiska kontexten.
Némirovsky kom från rysk-judisk högborgerlighet. Hon uppfostrades på franska vilket gjorde henne till en främling i Ryssland. Hennes föräldrar var sekulariserade judar vilket delvis gjorde henne till en främling också i judenheten.
Familjen flydde under den ryska revolutionen, tillhörde den vita sidan. De installerade sig i Frankrike där Némirovsky under trettiotalet lyckades skaffa sig en position som författare. Hon och Colette var de enda kvinnliga författarna under denna tid som kunde leva på sin penna. De skrev båda i högerpressen, något som för Némirovsky kan te sig motsägelsefullt eftersom det var denna som var starkast antisemitisk.
Samtidigt var hennes vilja att integreras i den franska borgerligheten, motsvarigheten till hennes egen ryska miljö, enorm.
I verket ser man hur hon inledningsvis beskriver judar med tidens antisemitiska kichéer, men inte bara. Hon ser dem också som produkter av en miljö.
Under den tilltagande antisemitismen under trettiotalet lutar hennes författarskap mot att beskriva en fransk borgerlighet med starka rötter i plats och tradition där familjen står i centrum. Hon ser uppenbarligen detta som ett bättre förhållningssätt än det som rådde i hennes egen miljö. Hon idealiserar ett traditionellt Frankrike.
Så småningom, mot slutet av trettiotalet konverterar hon till katolicismen vilket ger hennes författarskap en ny moralisk dimension - några av hennes (judiska) karaktärer från denna tid finner nåd, något som tidigare inte förekommit. Tidigare var de oftast beskrivna utifrån myten om den vandrande juden, den fattige juden som tvingad av omständigheterna slåss för sitt levebröd och som tappar sin moraliska kompass i denna kamp.
Den franska staten däremot vägrar henne franskt medborgerskap under samma tid.

Mot slutet av sitt liv, isolerad på franska bonnvischan ser hon också vilka hon kan lita på i nödens stund - och de är få. Märkligt nog är den tidning som inte slutar att publicera henne den extremhögra Gringoire som har tydligast antisemitisk inriktning. Weiss ser hur denna höger samtidigt som den fördömer är fascinerad av judenheten och hur chefredaktören faktiskt beundrar Némirovsky som författare.

Weiss bok beskriver den krångliga och mångfacetterade verklighet Némirovsky befann sig i, och sätter in hennes liv och verk i ett sammanhang som gör dem begripliga.
Han avslutar med att säga att Némirovsky inte har någon direkt motsvarighet i den franska litteraturen även om många ryssar övergått till att skriva på franska.
Hennes kulturella identitet som fransktalande kvinnlig författare, visar sig i slutändan inte vara henne formella identitet. Han visar också hur hon i sitt verk blir lojal med sin grupp, den judiska, och hur hon försöker skapa sig just en identitet i litteraturen utan tidigare motsvarighet. Hon har så att säga ingen att följa här.
Hon dör i koncentrationsläger 1942 efter att ha varit där i en månad i en epidemi av något slag. Och då är hon fortfarande rysk/sovjetisk(?) medborgare av judisk härkomst - och inget annat.

Mer Némi

2010-05-21T18:23:00.004+01:00

Har hittat ännu en biografi över Némirovsky, denna gång skriven av en amerikansk litteraturvetare, Jonathan Weiss.

Och den verkar bättre än den förra jag läste, som var tjatig och lite komplicerad.

Weiss projekt är att läsa verket i ljuset av livet och vice versa. Han koncentrerar sina frågeställningar kring det judiska arvet och hur hon hanterade det, adoptionslandet, Frankrike, som i sin tur inte "adopterade" henne. Han förefaller, av förordet att döma, även iaktta den förändring författarskapet hann med med tidens gång, det vill säga från någon sorts antisemitsim till solidaritet med det egna ursprunget och också den del av det som inte var hennes, nämligen den fattige jiddish-talande östjudens.
Det mesta i Némis liv och verk är ju motsägelsefullt och inte särskilt svartvitt. Det är det jag gillar med henne (förutom det otroligt vackra språket) och det är det Weiss förefaller ta fasta på.

Har börjat läsa och den verkar alltså bra!

Slutet Berr

2010-03-24T18:39:00.004Z

Så gott som klar med Berr. Det blir mycket tyngre läsning efter ett års avbrott i dagboken. Hon återupptar hösten 1943, är själv förundrad över att hon fortfarande lever.
Hon skriver mer om filosofiska spörsmål. Kärleken har åkt till Nordafrika för att vara med i det fria Frankrike, i fotnoterna står det att han är mer och befriar Frankrike samt ockuperar Tyskland. Så småningom.
Och Berr är kvar och läser Matteus evangelium och konstaterar att hon själv antagligen står närmare Kristus än de flesta av de som kallar sig katoliker.
Hon läser även annat, resonerar kring lidandet, den tyska ideologin och man förstår att familjen gömmer sig ofta. Sover hos vänner.

I efterordet står det att Berr deporteras nån gång -44, tillsammans med sina föräldrar. Hon flyttas från Auschwitz till Bergen-Belsen där hon mördas, bokstavligen, fem dagar innan lägret nås av befriarna.
En kvinnlig lägervakt slår henne tills hon dör den morgon hon inte orkar gå upp ur sängen längre.
Andra fångar har vittnat om henne: stark, ingöt hopp i sina medmänniskor, lugn.

Jag vet inte, det jobbiga (och det är ju förstås lindrigt, så jag är lite löjlig) med att läsa de här begåvade, älskvärda böckerna, är ju slutet.
Man får bita sig hårt i läppen och byta lektyr för att inte bli alltför dyster.
Man förlorar någon man lärt känna och tycka om - då det slutar i de här - lägren.

Etty Hillesum får vänta litet.

Drancy

2010-03-23T10:01:00.006Z

När jag nu börjat med den här löpande läsningen (räkningen, typ) vad gäller Berr så kan jag ju lika gärna fortsätta.
Det drar ihop sig. Hennes pappa är "internerad" i Drancy. Bilden ovan därifrån, eller snarare från en sajt som heter shoaeducation.com (något som får mig att känna mig lite obekväm) och är alltså ett collage av själva stället (byggnader kring en rektangulär "gård") och människor som förmodligen fotograferats där. Shoaeducation tror tydligen att det här griper mer om man lägger ett lager sentimentalitet över alltsammans. Jag tycker det inte.

Drancy ligger inte långt från Paris och är ett "transit-läger", med enorm portion tur kan man ta sig ut igen, sannolikheten att man snarare fortsätter mot gaskamrarna är däremot mycket stor.
Berrs pappa skriver till familjen, Berr kopierar delar av hans brev i dagboken, han blir mer och mer knäckt, räddare och räddare för att hamna i ett tåg mot Auschwitz.
Tydligen är "reglerna" sådana att tyskarna börjar med att "internera" utländska judar, de åker snabbt vidare från Drancy. Sen kommer franska judar. De blir kvar, men om tågen inte är fulla så plockar tyskarna, lika godtyckligt som resten, in ett par av de franska judarna som finns där. Dessa är där för att de, likt Berrs pappa, hade sjabblat med stjärnans fastsättning eller vägrat åka i sista vagnen på tunnelbanan eller något annat i samma stil.
Berr skriver att tyskarna upprättat ett låtsasregelsystem, alltsammans är bara till för att förnedra dem och i slutändan mörda dem. Godtycket är totalt.

I alla fall, så länge pappan är i Drancy skriver han brev till familjen om det han ser, och de skickar frukt och mat och kläder till honom.

Och Berr å sin sida ser tydligt och klart vad det är som händer. När de utländska judarna är "slut" kommer turen till dem själva - det kan hon räkna ut. Vart ta vägen? Hur förhålla sig under sådana omständigheter?
Att försöka fly till den fria zonen, de icke-ockuperade Frankrike, är som att gå rakt in i taggtråden, där plockas man direkt på tågen mot Auschwitz. Och vi vet ju också att det var i den delen av Frankrike som Némirovsky "gömde sig" och skrev om Exodus och om minnen av pogromer. Hon blev också tagen i de arresteringar som genomfördes av den franska polisen i samarbete med tyskarna i mitten av juli 1942. Dog bara några veckor därefter.

Berr väljer att bära huvudet högt och att göra vad hon kan för att hjälpa dem som är kvar. Hon är med i scoutorganisation och ordnar utflykter med barn som förlorat sina föräldrar och syskon. Hon är med i en annan (eller samma?) och tar hand om tillbakaskickade ägodelar från de internerade, att vidarebefordra till deras familjer.
På plats tiger hon och lider, för hon ser hela tiden dubbelmoralen.
Med barnen gör hon sitt bästa.
Och så skriver hon. Hon skriver upp det hon ser och hur hemskt det är för hon tänker att det här får man inte glömma bort. Och det stryker hon under.

Och samtidigt är hon för första gången i sitt unga liv allvarligt och snart djupt förälskad. Hon svävar på moln och hon sover illa. Hon drömmer om pojken med de grå ögonen på nätterna, liksom om alla de vänner hon får under den här tiden, och dag och natt går ihop, blandas.

Det är mycket motsägelsefullt och mycket gripande. Att vara ung och stundtals lycklig samtidigt som döden väntar bakom hörnet.

Några funderingar kring Berr - igen

2010-03-21T19:16:00.004Z

Det otäcka med Berrs dagbok är hur nära den ligger. Det som händer skulle kunna hända just nu. Människorna i den är moderna - som vi. Familjen Berr är sedan flera generationer bosatt i Frankrike, helt integrerad, som det heter. De är inte religiösa. När Berr så småningom skriver in sig i en judisk hjälporganisation tycker hon i själva verket illa om den. Dels det sionistiska, som hon kallar det, dels och framför allt, hon genomskådar den: de påstår sig vara israeliter, men i själva verket går de tyskarnas ärenden.
Klarsynen verkar vara total.

Men tillbaka till de soliga boulevarderna, romanserna, livet. Det är så väldigt lätt att föreställa sig mina egna barn i hennes ställe. (Själv är jag för gammal.)
Och det är därför hennes historia tar så pass djupt.

När Némirovsky skriver om pogromer i det tidiga nittonhundratalet, när hon skriver om "judens lott", både den rike och den fattige, när hon använder sitt tidstypiska språk där blodet bär, känslor, arv, ras - så känns det som att titta i en bakvänd kikare på människorna. När hon skriver om sina landsmän i trettiotalets Frankrike, så är det också i en annan tid.
När Berr skriver går de på samma gator som jag, lever i en tid som är exakt som min - bara lite mer kultiverad. Mest för att hon är mer kultiverad. Men i grund och botten är det samma.
Det är med andra ord mycket lätt att identifiera sig med henne.

Mer Berr

2010-03-21T11:14:00.003Z

En passage i Berrs dagbok liknar mycket stämningen i Kertesz Mannen utan öde.
Pappan har blivit arresterad. Han var på sitt kontor, han var chef för ett företag av någon slag, ingenjör om jag förstått det rätt.
Mamman, Berr och hennes syster får så småningom komma upp på stationen(?) och ge pappan en resväska med saker och prata med honom.
Pappan tar allt med humor, säger Berr, han tar lätt på situationen och konstaplarna är mycket respektfulla och beklagande.
Det var för att vi var bara fransmän i rummet, säger Berr. Tyskarna som pappan hade träffat hade däremot kallat honom Schwein etc.

Så hör de rop från gatan, och någon säger: Släpp in dem, det är mamman och fästmön.
In kommer en vulgär gammal kvinna följd av en yngre.
De får träffa en mycket mörk italiensk yngling, en jude som åkt fast för svarthandel.
Och Berr tycker att de här eländiga människorna är det verkligen synd om.

Lite som pojken i Kertesz bok som in i det längsta identifierar sig med de stiliga militärerna, och inte de eländiga människor han tvingas dela boskapsvagn med...

Ändå inser hon i det ögonblick hon ser pappan som inte fått behålla livrem och skosnören: de har redan förnedrat honom, blottat honom.
Insikten finns där, och så försvinner den igen. Som skuggor som kommer och går.

Vittnesmålslitteratur igen

2010-03-20T19:15:00.003Z

Har börjat läsa denna bok som kom i pocket för en tid sedan. Hélène Berrs dagbok.
Berr är väl en sorts fransk Anne Frank, hennes dagbok hittades för inte så lång tid sen (minns inte hur lång) och gjorde "succé" och har översatts till många språk.

Berr levde i Paris under ockupationen, hon börjar skriva då hon anar det onda som komma skall, som redan kan anas, 1942.

Det blir en märklig och mycket snart sorglig läsning. Berr är en fin stilist med känsla för nyanser och som förordsförattaren påpekar, en stor livsluft och glädje inombords. Men skuggorna finns med från början och mörknar med tiden som går.
Inledningsvis ser vi en 20-åring som (kanske) håller på att göra slut med en pojkvän (men inte som vi tänker oss) och en annan, pojken med de grå ögonen, som gör entré på scenen. Hon läser engelska och strosar i Quartier Latin, hon träffar vänner och gör utflykter och ser på våren som blommar i Luxembourgträdgården.
Så dör en judisk väninnas pappa i något av de franska lägren. Så kommer dekretet om att hon ska bära den gula stjärnan. Det är så långt jag kommit nu. Hon beskriver mycket ingående hur förnedrande det är. Hur barn och andra börjar peka på henne på gatan. Hur somliga ler sorgset och hur andra väser ord som "äckligt" då hon går förbi. Hon tvingar sig att göra det med högburet huvud och hon tvingar sig också att svälja tårarna som vill fram.

Och det är här det sorgliga ligger, sorgen ligger i lättsamheten och lättheten med vilken hon presenterar den, och i att vi har facit förstås, men också i kontrasten med det unga och liksom brusande livet. Fiolspelandet, den engelska litteraturen, de vackra glada unga människorna som omger henne, och som hon, till alldeles nyss, var en av.

Berr dog i Bergen-Belsen (om jag minns rätt) några dagar innan krigets slut.

Två romaner

2010-03-14T19:10:00.006Z

Så har jag då tagit mig igenom dessa två små romaner som på sätt och vis liknar varandra, och på sätt och vis är väsensskilda. Fast den första, Pia Petersens Une fenêtre au hasard ska jag väl erkänna att jag aldrig läste ut. Det hände ingenting i ungefär halva boken. Slö som jag är så läste jag då sista sidan och den sista meningen avslöjade att det faktiskt inte hände något i resten av boken heller. Så.
En kvinna tittar in genom fönstret i lägenheten på andra sidan gatan. Inledningsvis är lägenheten tom, så flyttar en man in. Hon fantiserar om honom, blir så småningom förälskad i sina egna fantasier. Till saken hör att hon socialt i övrigt är helt hopplös: inga vänner, ingen familj, otroligt dåligt självförtroende...

Och så håller det alltså på på ett relativt platt språk. Iakttagelserna av gatans liv är fina, men språket är som sagt avlövat. Sista meningen lyder något i stil med: Ja, jag har uppelvt en kärlekshistoria alldeles ensam, vad ville ni jag skulle göra?

Pia Petersen är danska och skriver på franska. Mer än så vet jag inte om henne, jag tror att den här boken är hennes femte roman.

Men så läste jag då den här, Appelez-moi par mon prénom av Nina Bouraoui, också om en kärlekshistoria som börjar långsamt, långsamt. En kvinnlig författare får brev med en ung man som är en läsare. Han studerar på en konstskola i Schweiz och har inspirerats av någon av författarinnans böcker. Han ger henne adressen till sin site på internet.

Och inledningsvis så tittar författarinnan bara på honom, och hon tycker om vad hon ser. Så småningom skriver hon och tackar honom för något, och en brevväxling börjar.

Denna brevväxling leder i sin tur till ett möte. Som blir fler.

Men själva grejen är författarinnans iakttagelser av processen och alla hennes bilder, associationer och liknelser för det som sker. Här gnistrar stjärnor genom mörka segel och här spelar Paris liksom lac Leman en roll. Det är mycket vackert och även om det inte händer så mycket mer än i den första boken så är det fullkomligt annorlunda.

Slutsats: skriver man på påvert språk bör det vara rätt mycket action, som kompensation. Skriver man poetiskt kan handlingen stå i stort sett stilla.
Möjligen en tredje slutsats: man kan inte dra några som helst slutsatser av en (fransk) boks innehåll med ledning av dess omslag.

Noveller av Némirovsky

2010-01-25T07:45:00.003Z

En novellsamling av Némirovsky har kommit ut. Den är inte i ordets rätta bemärkelse en samling, kanske, det är biografen Olivier Philpponnat som samlat ihop noveller publicerade på olika håll under trettiotalet och som skrivit ett långrandigt förord.

Men novellererna är fina. Den som kallas Films parlés är intressant då den är skriven som en filmsekvens, i presens och utan något annat än själva "bilderna". Beskrivs en känsla så är det med ett ansiktsuttryck.
Némirovsky skriver ju mycket så i sig själv, då jag läste David Golder hade jag ofta en känsla av att se på stumfilm.
Här är dock språket lite lugnare, man hånskrattar och sliter sitt hår mindre.

Miljöerna är de vi redan stött på, fransk landsbygd lika väl som Paris, en novell utspelar sig delvis i Rysslands ödemark där två män överlever en flygkrasch, men de ryska bönderna förblir bakgrund.
Äktenskapet belyses liksom moderskapet och ensamheten. Berättelserna är barn av sin tid men samtidigt inte alltför stereotypa. Jag gillar ju dessutom det där sättet att uttrycka sig, att saker "ligger i blodet", att det är "en kvinnas lott" och så vidare, det ödesbestämda tilltalar mig och sånt finns det en hel del av här.

Nu skulle jag tippa att det inte finns mycket mer att mjölka ur författarskapet. Allt är återutgivet, en biografi skriven, en av döttrarna har skrivit sin och nu denna novellsamling.
Nu väntar bara "eftervärlden".

En studie i fransk borgerlighet

2009-12-25T21:29:00.006Z

Har hittat ett par Némirovsky som jag inte hade läst, bland annat denna, Les Biens de ce monde. Denna världens ägodelar(?)/rikedomar.

Och det är också vad det handlar om. Om jag minns rätt så är detta en av de sista böcker Némirovsky skrev, med andra ord skrev hon den under brinnande krig - som hon aldrig skulle få se utgången av.

Boken handlar om en familj i norra Frankrike. De bor i en liten stad där de bott i evigheter, de har släktingar överallt och kan alla sociala koder. De har en fabrik där man tillverkar papper och är alltså en sorts borgare och patriarker, eller tja, den som är äldst och ägare är det i alla fall. Alla andra på hela orten inrättar sig i fallande skala i ordningen.
Som alltid hos Némirovsky är det "blodet", eller sexualiteten om man så vill, som är drivkraften i händelseutvecklingen. I centrum för berättelsen står ett ungt par som lyckas gifta sig mot sina föräldrars vilja. Det står dem dyrt, pojken som gifter sig med flickan han älskar istället för den han bestämts för, blir av sin gamle farfar arvlös. Istället satsar farfadern på den försummade fästmön som i sin tur gifter sig och så småningom får dessa två (nya) familjer varsitt barn som förstås blir förälskade i varann. Komplikationer och sen försoning.

Under hela den här perioden hinns det första världskriget med, den lilla staden utplånas och byggs upp igen. Liksom fabriken. Vid det andra kriget brinner staden på nytt.

Men själva essensen är dessa helfranska människor som sen urminnes tider vant sig vid ett liv där man är säker på vad man har, men inte vad man får. Man underordnar sig en struktur för man vet att då har man sitt på det torra.
Det är milsvitt från till exempel skojaren och låtsaspsykoanalytikern Dario Asfar eller debutens David Golder. Vid det här laget känner Némirovsky sina nya landsmän. Hon vet vad de går för och vad de flesta av dem värdesätter.
Krigen är upplevda på plats, flykten av människor upprepas, men Hitler nämns inte vid namn, liksom just judarnas öde helt saknas i denna bok.
Den känns lite som en skiss till mästerverket Storm över Frankrike där själva exodusen drivs till sin spets och även prosan är som mest fulländad.
Här är den glesare och tidsspannet är lite för brett för att kunna belysas likvärdigt rakt över.
Det är en bra bok, men inte Némirovskys bästa.

Alltför väluppfostrad

2009-12-16T16:12:00.002Z

kan man översätta titeln med. En självbiografisk roman om pojke (Jean-Denis Bredin) född 1929 i den franska parisiska borgerligheten. Boken sträcker sig fram till oktober 1942 då gossen fyllt tretton och en mängd skolkamrater med gul stjärna på bröstet försvunnit ur klassrummen.

Men innan dess har hans pappa som var av judisk börd dött och han har flyttat tillbaka till sin mamma, föräldrarna var skilda.
Han har två systrar och får en ny liten bror då mamman gifter om sig.

Pojken har en ganska udda barndom. Han läser på korrespondens så länge han bor hos sin pappa. Pappan dör alltså. Sen kommer kriget emellan men vid vapenstilleståndet flyttar familjen tillbaka till Paris. Mamman som nu har hand om honom skriver in honom på ett av de finare läroverken. Han får bära sin styvfars namn, för hans döda pappa var jude.

Själv funderar han en hel del över det, förstås. Eftersom familjen var helt sekulariserad och assimilerad och eftersom han själv uppfostrats till katolik då hans mamma var det, så tänker han att pappan slapp få reda på att han var jude.

Kraven på gossen är närmast förkrossande höga. Han finns där för att göra tillvaron lättare för de vuxna, för att det ska vara nöjda med honom och stolta över honom. Då han till exempel börjar skolan skriver mamman in honom för att han ska äta lunch i skolan. Detta står han inte ut med. Maten är grisföda och de andra killarna äter med fingrarna och torkar sig om munnen på ärmen.
Han går hem. Doktorn tillkallas och han slipper skolmatsalen.

En med dagens ögon sett helt omöjlig barndom, den skulle liksom inte gå att genomföra med dagens barn, tänker jag.
Men då gick det. Alla lydde, ingen ifrågasatte.
Han berättar t ex om en av sin pappas fastrar som också då var judinna, gift med en hög politiker. Politikern skiljer sig från henne då tyskarna ockuperar och hon dör ganska snart, dock inte deporterad.
Men många andra.

Och det är alltså där boken slutar, då kamraterna försvinner från skolan.

Stilen är lakonisk och ibland briljant. Författaren är till yrket advokat och det känns i omsorgen om precision i formuleringarna.

Främst en intressant bok då den berättar om en tid som känns oändligt avlägsen och ändå har upplevts av nu levande människor.

Pension alimentaire

2009-12-13T20:06:00.003Z

är en liten roman skriven av en författare vid namn Eric Neuhoff. Jag köpte den för titelns skull, den översätts väl närmast med det lakoniska "underhåll".
Med andra ord den summa pengar en frånskild pappa döms att betala för sina barns uppehälle då de lever hos mamman.
Som jag förstått den franska lagen så är varje skilsmässa då det finns barn i äktenskapet föremål för en dom (eller överenskommelse men likafullt bestämd i domstol), och den ser olika ut från fall till fall.

Berättaren är en man i 50-årsåldern (likt författaren själv för övrigt) vars fru överger honom för en gemensam god vän.
Den gode vännen är väl inte en vän i bemärkelsen någon författaren fattat tycke för och hållit fast vid, utan de råkar under en period vara grannar. Sen går de ut tillsammans. "Vännen" och berättaren har inte mycket gemensamt då vännen i princip bara är intresserad av två saker, alkohol och kvinnor, främst prostituerade.
För denne man lämnar alltså hustrun berättaren.
Och moralisk konflikt uppstår alltså i honom. I princip är han ju liberal och tycker att folk ska få leva hur de vill, men när det kommer till mannen som finns där i hans söners närhet så är han inte helt bekväm med situationen längre.

Det här är en enkel historia, skriven på ett samtida språk och den är framför allt en tämligen grund berättelse i tidshänseende. Människor rör sig mellan barer och krogar i Paris, de är i reklambranschen, författare och förläggare. Det tjänar mer eller mindre bra med pengar, men aldrig dåligt. De har inga rötter som är viktiga och knappt några familjer förutom den i nuet. Barnen och frun. Folk är "buksvågrar", tror jag att jag läste med viss avsmak i en liknande svensk story för någon tid sen. Men även om språket är något elegantare här så är det de är. Det är samma Paris som Anna Gavaldas människor rör sig i, och samma Paris som man kan se i nyproducerad fransk film ibland.
Det är alltså rätt långt från t ex Makines eller för den delen NDiayes stories där gestalterna mer blir upphunna av komplexa (förnekade) bakgrunder i komplicerade förhållanden. Ett Sovjet eller ett kolonialt förflutet som inte längre finns.

Och det är väl också vad jag förebrår den här romanen, dess brist på djup i det avseendet. Men om man ska läsa något trovärdigt om samtiden så håller den. Ändå.

Mon cœur à l'étroit

2009-12-09T07:54:00.003Z

heter en bok av årets Goncourt-pristagare, Marie NDiaye (fast det är alltså inte den prisbelönta boken, utan den innan).
Jag köpte den i pocket eftersom jag var nyfiken på författaren.
Och nu har jag alltså läst den.
Det är en rätt konstig bok. Redan titeln erbjuder översättningsmotstånd. När något är à l'étroit så betyder det litet, för litet. Vi lever à l'étroit, ja, då lever vi trångt, på en liten yta, vi är trångbodda helt enkelt.
Och här är det alltså utrymmet för hennes/någons/"mitt" hjärta som är trångbott.
Vilket man nog får säga stämmer, för det här är en i många stycken gastkramande story. Nadia, som är lärare och gift med Ange, en annan lärare, märker en förändring i omgivningens sätt mot henne. Folk föraktar henne, pratar inte med henne, viker undan med blicken.
Det hela sker i Bordeaux och dimman ligger tät.
Hennes man blir utsatt för en allvarlig incident, våld helt enkelt.
Hon försöker hjälpa honom, men ingen vill hjälpa henne. Någon tycker synd om henne, de flesta viker undan, en man spottar henne i ansiktet på gatan.
Varför? undrar man förstås.
Och det får man inget svar på.
Inledningsvis tänker jag på de beskrivningar jag läst av judarnas situation i Tyskland innan Förintelsen. Hur makten förbereder etnisk rensning psykologiskt. Folk ska vara rädda, känna skam.
Det gör Nadia och jag förväntade mig någon sorts krigssituation sen.
Men den kom aldrig.
Hennes situation kan istället, förstår man, vara självförvållad. Alla andra vet något, men inte hon och ingen vill förklara då hon frågar.

Så småningom förändras läget, jag ska väl inte säga hur. Men det är spännande ända till slutet, även om det är lite långrandigt på samma gång.
Berättelsen går sakta.
NDiaye anses vara något av ett litterärt underbarn, och jag har läst och hört att hennes stil är fantastisk. Jag vet inte om jag riktigt håller med, eller rättare sagt, detta är mycket välskrivet, men jag föredrar en annan sorts stil.
Samtidigt måste jag erkänna att jag inte skulle klara att skriva en sån här roman så pass trovärdigt. Det tror jag i alla fall.
Att vara i denna Nadias kläder, att svettas av rädsla, att fetma, att rusa runt i dimman och bli spottad på... Nej, mina figurer skulle nog reagera annorlunda än Nadia gör.
De skulle göra motstånd.

Personne

2009-12-02T17:32:00.003Z

heter en liten bok av författarinnan Gwenaëlle Aubry som fick det litterära priset Prix Femina i år.

Boken handlar om författarens pappa och skildrar honom under den del av hans levnad som dottern finns med i. Tyvärr är den biten inte särskilt stor, vilket i allra högsta grad inverkar menligt på romanen, som är tunn, både till omfång och innehåll.

Författarjagets pappa och mamma skiljer sig då hon är fem år gammal och sen börjar ett liv som förefaller till största delen levas hos mamma, men om den delen står knappt en mening.

Istället får vi oss till livs utdrag ur ett manus som pappan skrev på innan han dog, ett rätt virrigt manus skrivet av en alkoholiserad, mano-depressiv pappa.
Här förekommer präster och jesuiter, James Bond och svarta får.
Mellan utdragen ur pappans manus broderar författaren på i stort sett ingenting. Hon tycker att hennes pappa liknar Dustin Hoffman - ja, då skriver hon glatt ett kapitel om det. Hon googlar på hans namn och hittar en namne som dog 100 tidigare i Vilda Västern, ja, då skriver hon om det.

Det lilla vi får veta om pappan är att han gifter sig ung med en barndomskärlek, paret får två döttrar, sen kommer ganska snart skilsmässan och sen - tja, så är han just alkad ibland, ibland utskriven från någon klinik. Sjuk ibland och frisk ibland. Han flyttar runt, upprätthåller under en tid vi inte får veta ett yrkesliv som jurist.
Han kommer från en borgerlig familj.
Och ja, han liknar alltså Dustin Hoffman.

Han dör i någon sorts misär, har då varit uteliggare (eller inte) men i alla fall säkert vistats på olika mentalsjukhus och kliniker. Döttrarna har avlagt visiter, men författaren medger själv att hon vet väldigt lite.
Och då fattar jag ärligt talat inte varför man skriver en sån här bok.
Frågorna blir mycket fler än svaren.
Framför allt framstår berättaren själv som mycket oklar och otydlig. Vem är hon att rota i papper och hitta på?
Vem är hon att fördöma familjer och släktingar, då hon uppenbarligen känner dem rätt dåligt?

Några passager finns dock där det framgår brottstycken av en barndom kluven i två, det hade kunnat utvecklas.
Så för mig är det här max en halv roman, kanske bara en tredjedel av en roman.
Även om jag vet att många romaner ser ut ungefär så här idag.

La femme de l'Allemand

2009-11-18T16:23:00.003Z

heter en liten roman av en författare vid namn Marie Sizun.

Den handlar om en flicka som föds i slutet av andra världskriget till följd av en relation mellan hennes franska mamma och en tysk officer.
Tysken försvinner och flickan växer upp med sin mamma som är mano-depressiv, ska det visa sig.

Historien är förskräcklig, och har många vändningar som gör den väldigt spännande. Man får en sanning presenterad som visar sig vara felaktig och så håller det på.

Mest kan berättelsen sägas vara en barndomsskildring och utvecklingsroman. Flickan är inledningsvis i ett närmast symbiotiskt förhållande med sin mamma i en liten lägenhet i centrala Paris. Så blir mamman akut sjuk och flickan omhändertas av sin gammelmoster, morföräldrarna finns där också på avstånd.
Men morföräldrarna är de som bröt kontakten med den unga mamman då hon blev gravid på det sätt hon blev. Flickan färdas mellan morföräldraras värld där mamman aldrig nämns vid namn och mammans, där morföräldrarna är djupt föraktade.
Medresenär på färden är den ensamstående gammelmostern som tar hand om flickan - och hennes mamma - när så behövs.

Pappans frånvaro och tyska identitet spelar stor roll för flickan i hennes utveckling, trots hans fysiska frånvaro. I viss mån spelar mammans små berättelser om honom en positiv roll här, och det trots det allmänna synsättet på tyskarna strax efter kriget.

Men det fantastiska i storyn är hur den här tjejen lyckas knyta djupa vänskapsband och, trots allt, bryta sig loss på ett relativt friktionsfritt sätt.

Språket är fint och välavvägt, och boken i sin helhet mycket läsvärd.

On n'empêche pas un petit cœur d'aimer

2009-10-07T08:09:00.003+01:00

heter en novellsamling som kom ut för ett par år sen, skriven av Claire Castillon. Har läst den mest för att jag påmints om hennes existens i svenska media. Här en intervju i DN.

Och jag läser alltså. Och kommer omedelbart, efter den första novellen som även är titelnovellen och som jag tycker är rätt kass, att tänka på den tid i mitt liv då jag skrev noveller.
Titelnovellen är förutsägbar och sentimental. Såna noveller vill jag minnas att jag också skrev.
Men sen kommer fler och då tycker jag att Castillon blir bättre, ibland fortfarande alltför förutsägbar, men ändå bättre. Här passerar de samtida unga människorna. Bitar, fragment av liv vi inte vet så mycket om, känslor som liksom inte får plats, de flesta är mer eller mindre missanpassade (så som jag kände mig under den period jag skrev noveller!) och eftersom de är litterära gestalter så går de från ord till handling - that's the point, hein? Dottern förför pappan och blåser sin mamma, modern dödar sonen, äkta mannen håller fast vid galna hustrun och sticker ut sina ögon...
Ja, det är blodigt och både antikt och samtida på något vänster.

Men framför allt är det den där perioden i livet då man träffar mycket människor, människor som kommer förbi med sin historia, och man försöker få ihop det, som författare, men det går liksom inte riktigt.
Man reser, man går på fester och middagar, man har kille eller sambo men inga barn och det värsta som kan hända är att man blir övergiven eller överger och det händer hela tiden.
Den unga människans rotlöshet, brist på band är vad som gestaltas i den här boken.

Skulle jag säga.

Un roman français

2009-09-28T15:16:00.006+01:00

av Frédéric Beigbeder. Nyutkommen bok som ligger på pall i de stora boklådorna.

Beigbeder är kändis, han har teveprogram om böcker och är sådär fulsnygg, liksom. Nu har han alltså skrivit om sin barndom. Ramen är att han åker fast för att pilla i sig kokain (är det väl) på offentlig plats. Han blir häktad och får tillbringa ett par dygn i olika häkten. Förflyttningarna sker med kavajen uppdragen över ansiktet, ni vet.
I alla fall. I häktet blir han rätt krossad, han har aldrig varit med om något liknande och här, i brist på bättre sysselsättningar börjar han fundera på sin barndom. Det är i alla fall romanens upplägg.

Inledningsvis påstår han att han glömt allt från sin barndom, men så småningom dyker saker upp, blandat med hur det är att vara häktad kändis.
Vid slutet av läsningen har jag faktiskt läst just en fransk roman, kanske ska det tilläggas att den är modern också.
Beigbeder har lika många höglitterära som populärkulturella referenser. Han beskriver sin barndom med skilda föräldrar ur borgerlig respektive aristokratisk miljö. Han inleder boken med den obligatoriska farfarsfadern som dog 1915 i Champagne då han gick mot en "tysk kulvägg".

Det är en bra bok. Rent självbiografisk, vad det verkar. Resonerande och melankolisk. Beigbeder framstår som en sorts borgerlighetens motsvarighet till Houllebecq. Han saknar Hs förtvivlan och trasighet, är liksom mer en bortskämd slyngel som blev tvungen att tänka efter.

Vilket möjligen bevisar att det går att skriva bra självbiografiska böcker om barndomen, och det utan att hänga ut folk. Inte utan kritik men med värdighet beskriver han sin bror och sina föräldrar.

Förtjänar pallplats.

Afrikanen

2009-05-24T19:32:00.003+01:00

Har läst en liten tunn bok som på svenska heter Afrikanen, i översättning av Ulla Bruncrona. Författare Le Clézio.
Och det är en liten sorglustig historia, eller kanske mest sorglig, om en pappa, Le Clézios, som är läkare i Afrika och som av kriget blir skild från sin familj, Le Clézio, hans bror och mamma och som återfår eller återser sin familj först efter kriget.
Pappan ses ur flera synvinklar, dels ur det åttaåriga barnets. Pojken har aldrig träffat människan förut och man förstår att det är "för sent", eller - jo, faktiskt.
Sen gör pojken som man liknande resor, tittar på bilderna i faderns album, ser Afrika och minns själva kontinenten, och då växer en sorts vuxen förståelse fram för den gamle läkaren.

En fin liten bok, också i bisatser intressant till exempel där Le Clézio förklarar hur han inte alls känner sig hemma i den koloniala litteraturen, eller de stämningarna. Min erfarenhet i ämnet är väl egentligen bara Doris Lessings berättelser som utspelar sig i Afrika. Här finns beröringspunkter men också skillnader. Där Lessing blir brittisk men också politisk och polemisk förblir Le Clézio egentligen bara mänsklig, inte på samma sätt "fransk".

En till omfånget tunn bok, men väl läsvärd.

Écrire

2009-05-08T19:40:00.005+01:00

I mitt allmänna katalogiserande har jag förstås hittat en hel del böcker som jag aldrig har läst i hyllorna.
Jag satte igång med en av dem, Ecrire, av Margueritte Duras. Vad jag minns har jag i någon avlägsen tid läst Älskaren som inte lämnat några andra spår i minnet än ett rum med nedfällda träjalusier där de båda unga älskande möttes. Och så någon sorts rökighet, vad det nu kan ha varit.

Men efter att ha läst bara några meningar i Écrire fick jag för mig att jag borde se om filmen Hiroshima mon amour, som jag såg för sådär femton år sen. Hela filmen låg i tiominuterspaket på Youtube. Och den var inte heller som jag mindes den men fortfarande mycket bra.
Och den lät som den här boken, Écrire, låter.
Det ekar i rummen och det ekar ödsligt.
Men för att säga något om boken. Det är ett antal texter skrivna på olika håll som här samlats innanför gemensamma pärmar. Man kan inte säga att det är noveller och inte heller essäer, det är nog vad som kallas prosastycken eller möjligen texter kort och gott.
Den första, som också givit boken sitt namn, heter alltså Écrire. Att skriva.
Den handlar om ett skrivande jag, en människa som förefaller ha likheter med Duras själv, som i alla fall funderar på böcker hon skrivit, och som framför allt funderar över vad det är, detta att skriva. Och det är där dialogen i Hiroshima kommer in i bilden, det är liksom exakt samma språk. Samma motsägelsefullhet, samma korta stötiga satser, samma röst.
Jaget köper ett stort hus på landet och tror att det var för att bjuda in vänner, men i själva verket var det till henne själv, ett hus vi vilket hon sen skrev. Och skrev.
Hon betraktar huset och finner de nedgrävda resterna i trädgården efter de tyska ockupanterna som bodde där en tid, de åt gåslever och kaviar och slog sönder Sèvresporslin. Hon ser barnen som leker kring dammen som numera ligger i hennes trädgård. Hon dricker mycket whiskey och hon är mycket ensam och ändå inte ensam.
Ungefär så.

Écrire c'est tenter de savoir ce qu'on écrirait si on écrivait - on ne le sait qu'après - avant, c'est la question la plus dangereuse que l'on puisse se poser. Mais c'est la plus courante aussi.

Att skriva är att försöka ta reda på vad man skulle skriva om man skrev - man vet det inte förrän efteråt - innan är det det den farligaste frågan man kan ställa sig. Men det är också den vanligaste.

Ett av de sista styckena i texten.
Och man tänker, när man läser det här (fast alltihop) både ja! så är det! och Men vad menar du med det här, det är ju fullkomligt obegripligt!
Något hon själv inte alls förnekar. Nöjt talar hon om att hon skrivit flera totalt obegripliga böcker och att de blir lästa i alla fall.
Hon tar sig både på mycket stort allvar och är samtidigt lite patetisk. Kanske som alla bra författare.

Återstående stycken har jag ännu inte läst, men kanske återkommer jag om dem. Känner att detta blev något utan slutledning, men det är inte mycket att göra något åt. Om man återgår till filmen så är det ju svårt att säga något entydigt om den med. Och frågan är väl om man ens ska försöka.

314 sidor av Noréns dagbok

2009-04-22T08:08:00.004+01:00

översatta till franska, Le journal intim d’un auteur, utgiven april 2009 blev en del av min påsklektyr. Och eftersom jag läst den på franska så hamnar mina tankar om den här.
Översättningen till franska känns bra. Jag har inte jämfört med originalet, men i mitt huvud känns fortfarande texten svensk, och det beror inte bara på de många namnen, utan också på meningsbyggnad och ordval. Det här är inte någon litterär franska. Men den har ändå bitvis en viss skönhet och den har helt klart en egen ton, eller stil, dåra.

Det handlar om perioden 1 augusti 2003 till och med sista juli 2004, alltså två år.
Vad händer under de två åren? Det viktigaste verkar vara att Norén sätter upp en pjäs i Nanterre utanför Paris, vi får höra om förberedelserna (resväskor som packas, rum som reserveras etc) och sen själva pjäsen och så perioden efteråt då det som så att säga för dramaturgins skull måste avslutas är Noréns partners, ”A”s, graviditet.

Två år i en svensk, internationellt erkänd regissörs liv.

Minns när jag skriver det här en diskussion mellan Sigge Eklund och Crister Enander, om hela boken. Sigge menade att det var en jädra bra och liksom renanande bok, Crister menade att det var narcissistisk smörja. Deras diskussion sammanfattar också i rätt stor utsträckning mottagandet av boken - det uppstod två tydliga läger.
Och utan att kunna se den här boken varken som så usel så dess belackare menade att den var eller som det där reningsbadet hejaklacken kände av så kan jag förstå både Sigge och Crister.
Eller rättare sagt, jag ser många poänger med boken, men jag ser också många frågetecken och något som antingen är en sorts koketteri eller en alltför snabba reflexioner. I alla händelser iakttagelser som för mig hade behövt en fördjupning.

Den första frågan jag/boken? ställer mig är varför man skriver dagbok. Svaret blir förstås att det är förmodligen olika för olika skribenter.
Varför då välja att skriva den här sortens dagbok? Kanske måste man först någorlunda ringa in ”sorten”: Norén skriver korta meningar där han radar upp vad han gör och ibland vad han känner inför samma sak. Det blir förstås en alldeles särskild stil av det här, jag skulle vilja kalla den modernistisk, allt har samma värde. Tänk på ett miljonprogramshus där samma betongelement används till källare, bottenvåning och lägenheter. Inget ges högre status, inget har mer eller mindre värde.
Man blir alltså som läsare tvungen att göra de valen, vad är viktigt, vad är oviktigt, och snällt som ens eget minne är så ordnar det saken åt en. Man tappar dock snart räkningen på antalet besök på Saturnus, antalet köpta kaffe och antalet samlag.
Samtidigt börjar man undra ovidkommande saker. Okej, karln köper en massa flotta kläder, det har jag inget emot, men han talar aldrig om vad han har på sig!? Jag vill veta hur han använder de där kläderna, som det nu är får man en känsla av att han köper dem, lämnar dem till skräddaren och sen hänger in dem i en garderob. Så kan det ju inte vara?
Ovidkommande? Ja, i allra högsta grad, men rätt mycket är obesvarat, så gott som allt är egentligen obesvarat. Det är lite som om man, på sätt och vis ser in i den där garderoben där alla kläderna hänger, men deras ägare har flyttat till en annan lägenhet.
Man kommer alltså inte särskilt nära personen Norén i den här dagboken, ännu mindre kommer man nära alla de han träffar, där kvinnan A, hennes två döttrar och Noréns egna döttrar ständigt återkommer. Dock förstår man att med de här människorna har Norén ett fint förhållande.

Undantaget från den här bilden får ändå den period som A väntar barn sägas vara. Här får vi följa en man som gläds åt ett kommande barn, som vill vara delaktig i hela graviditeten och som så småningom inser att det inte kommer att bli något barn. A vill inte när det kommer till kritan. Återigen kommer vi inte egentligen att förstå varför, As liv är för Norén någon sorts kaos på avstånd, kaos också därför att hon är gravid.
Men vad som faktiskt berör och som gör att man känner starkt med Norén är hur väl han gestaltar - ja, gestaltar! - den här perioden i sitt liv. Vi får följa med honom, han visste inte heller hur det skulle gå, peripetin (aborten) kommer sakta och smygande, inte tillrättalagt när man kan vänta sig. Och hans smärta är stor.
Här kommer vi också närmre den skrivande människan som är Norén, en människa som varje skrivande annan människa känner igen. Hon som står ut med andra om hon vet att hon får gå hem, hem till det tomma pappret och den inre världen - den som i slutändan är både verkligare och kanske viktigare än alla andra världar. Människan som alltså är svår att leva med, eller snarare som har svårt att leva med andra.
Och ur den synpunkten som är Noréns egen, och som är bäckklar självinsikt, blir förstås As beslut mer begripligt.
Samtidigt tror man Norén då han säger att han aldrig svikit sina barn. Det stämmer texten igenom, för sina döttrar finns han där, i ur och i skur. Men hur var det då de var små?
Att vara närvarande för ett vuxet barn är förstås inte samma sak som för ett litet barn.
Ändå måste jag säga att jag håller på honom i det här, och att jag hoppas att det blir ytterligare ett tillfälle, och att det då går vägen.
För att inte tala om hur jobbigt det är med aborter.
En graviditet är lika omvälvande som en nära anhörigs död, och det framgår också här.

Så i slutändan tycker jag nog ändå att Sigges behållning av boken stämmer bättre med min egen. Noréns text får mig att se mitt eget liv och hur det hittills gestaltat sig i ett alldeles eget och Norénskt ljus.
Och det är inte det sämsta.

Jézabel

2009-04-10T20:32:00.003+01:00

av Irène Némirovsky kom ut första gången 1936.
Storyn är som alltid gastkramande, börjar med en rättegång där en från kontinent till kontinent irrande överklasskvinna är anklagad för ett mord på en ung student - i Paris. Hon erkänner mordet och verkar allmänt håglös. Vid något tillfälle som svar på frågan om vem hon själv är svarar hon Jézabel.

Efter inledningskapitlets rättegång kommer en redovisning av Gladys' som hon egentligen heter liv. Det är inte en vacker historia, Gladys är ytterligare en av dessa vrålrika överklasskvinnor som helt hänsynslöst lever endast för sitt eget höga nöjes skull. Just Gladys akilleshäl är utseendet och att vara älskad/åtrådd av män, samt, för den sakens skull inte åldras. Något som blir svårare och svårare och som kostar på mer och mer, men som hon ändå into the bitter end håller på med, på ett för hennes få anhöriga fullkomligt hänsynslöst vis.
Det är lite Dorian Gray över alltsammans.

Och upplösningen, liksom hela storyn, innehåller verkliga överraskningar som gör själva människan mer och mer förskräcklig.

Som de Némirovsky-kännare vi numera blivit, inser vi att modellen är Némis egen mamma, som f ö överlevde henne med trettio år och som vid krigsslutet vägrade träffa och ta hand om sina två överlevande barnbarn, något som den här romanen på ett obehagligt vis föregriper.

Man kan i och för sig tycka att ämnet känns lite förlegat, en kvinna som bara lever för att fånga karlar, som inte har några andra intressen, inte sin dotter, inget yrke, inget.
Men å andra sidan, när man tänker efter är ämnet rätt allmängiltigt ändå. För även idag hör vi ju talas om unga pensionärer som inte alls vill bli far- eller morföräldrar, och som inte alls vill hjälpa till med några barnbarn, och som mest vill ta lån med bostadrätten/radhuset som säkerhet och sätta sprätt på kulorna.
Barnen? Ja, de klarar sig ju så bra själva!

Och fiendskapen mellan unga och gamla, och de unga människornas svårigheter under mellankrigstiden - att försörja sig, att komma in i samhället.... Ja, det känner vi väl också igen?
Så. Det är en intressant roman, om man liksom klarar att extrapolera problematiken lite.

Plateforme och Interventions 2

2009-04-09T07:46:00.003+01:00

Faktum är att jag läst Plateforme och Intervensions 2 av Michel Houllebecq här också, men jag har inte riktigt orkat skriva om dem. Fast nu gör jag det, mer som en minnesanteckning.

I centrum för Plateforme står en man som likt andra Houllebecqhjältar vi mött har ett ganska enahanda liv och som funderar mycket på sex, men som inte riktigt har någon tur därvidlag. Han är i fyrtioårsåldern och jobbar som administratör/ekonom på motsvarigheten till kulturdepartementet. Och så åker han på typ Club Med-resa till Thailand för just sexets skull, och där träffar han en tjej (i resebranschen) som är söt och snäll och som gillar sex lika mycket som han. De blir ett par och han flyttar hem till henne och tillsammans med hennes chef utarbetar de för ett annat företag i branschen (de två blir headhuntade för att de är så bra) just ett organiserat program för sexturism.
De kollar upp vilka ställen som kan bli aktuella, de jobbar på med kataloger etc som galningar och allt går bra. Det hela blir en succé.
MEN, det finns några som inte gillar de här västerländska idéerna om fri sex mot betalning - (Och man kan nog inte säga att Houllebecq problematiserar den här grejen. Sex mot betalning framställs som något för alla positivt. Tjejerna man stöter på i boken gillar sitt yrke, de lever inte i misär och man ser inte till en enda minderårig. Men ändå.) - och det är fundamentalistiska muslimer.
Inledningen till boken är egentligen viktig. Michels pappa blir mördad i sin villa i en förstad nånstans. Mördaren visar sig vara pappans unga magrebinska hemhjälps bror - som just inte gillade att systern hade ett förhållande med pappan.
Och i slutet av den här boken sker i vanlig ordning något som slår sönder den personliga lyckan för Michel fullkomligt och som dessutom slår sönder en sorts mer global frid.
Ett av de nya resmålen sprängs i luften av muslimska terrorister.
Michels tjej dör tillsammans med hundratals andra, själv överlever han förstås, dömd till en sorts liv som zombie, typ. Och här tar det slut, liksom cirkeln är sluten med den inledande scenen.

Intressant i Interventions 2 är bland annat att Houllebecq kommenterar den här boken, som dessutom kom ut bara några dagar innan 11 september 2001.
Han och hans förläggare hade väntat sig bråk, det blir ofta bråk och processer kring Houllebecqs böcker och här hade författaren namngett en massa företag i resebranschen, liksom guideböcker etc. De trodde att dessa kunde mucka. Men, det var författarens syn på islam som blev stötestenen den här gången.
De hade allihop gissat helt fel och Houllebecq var själv förvånad.
Men, och nu kanske jag ska förklara att Interventions 2 är en bok med samlade andra texter från början av 90-talet och framåt, texter som kommenterar sånt som Houllebecq tycker är intressant helt enkelt, Houllebecq vidhåller sin syn på islam och på den omöjliga samtiden där man inte längre kan säga som det är: som t ex att islam är den mest korkade religionen, dessutom, om man kollar efter så är det inte de moderata muslimerna som lever som Koranen lär, utan just fundamentalisterna.
Det är en religion som förespråkar våld och människors olika värde, säger Houllebecq.
Samtidigt tycker han att alltsammans blev fel för han blev en sorts "hjälte" i en strid som inte intresserar honom, ett uttalande som nog får ses som typiskt honom. Och som jag inte vet riktigt om man ska tro på, heller.

Annars är just Interventionerna en intressant bok om man gillar författarskapet. Houllebecq kommenterar västerlandet och västerlänningen, det finns en underbar liten betraktelse om Tysken. Tysken är en person som snabbt börjar arbeta, skriver Houllebecq. Mycket snabbare än fransosen t ex. Så snart Tysken har semester reser han till sydligare nejder, företrädesvis Spanien, där har han alla sina semestrar och när han går i pension köper han ett hus och bor där. Tysken liknar i detta sina egna gästarbetare. Tyskland är alltså ett bra välordnat land att arbeta i, men man kan inte leva och bo där, därtill är det alldeles för kallt och tråkigt.
Men han kommenterar också andra författare, litteraturens möjligheter (som han menar är stora), poesins väsen, filosofi, framtiden och egentligen alla de ämnen han redan tagit upp inom sitt författarskap plus några till.

I någon av de sista texterna menar han att han fortsättningsvis kommer skriva mer sience fiction, redan hans senaste roman är ett steg i den riktningen. Den har jag också läst, men det orkar jag inte skriva om nu.
Vet inte om det är bra eller dåligt, logiskt tycker jag däremot att det verkar. Houllebecq tillhör ju inte de här författarna som håller på och rotar i historia och minnen, inte på det sättet i alla fall. Så - det är nog vad vi kan vänta oss.

En dotters historia

2009-04-08T17:41:00.006+01:00

Survivre et vivre (Överleva och leva) heter Irène Némirovskys dotters bok, dottern själv Denise Epstein.
Boken är en intervjubok skriven med hjälp av en journalist och får väl närmast betraktas som en sorts memoarer.

Epstein föddes -29 och fick tio år senare en syster, mamman arresterades alltså sommaren -42 och vet vi nu, dog inom kort i Auschwitz, som jag tror av svält och sjukdom. Pappan också.
Familjen levde de sista två (tre?) åren innan, på den franska landsbygden, som de trodde, gömd.

När föräldrarna förts bort började en förskräcklig del av Epsteins barndom. Hon gömdes på olika ställen, en god vän till familjen följde henne och systern i denna resa mellan gömställen. Tiden framstår som obegriplig och fragmentarisk.
Efter kriget sattes föräldralösa judiska barn i internatskolor, i princip på statens bekostnad. Epstein hamnade hos någon nunneorden och hade där svårt bland artistokratins och borgerlighetens döttrar som åkte hem i helgerna och fick paket med sylt till frukosten.
Hon var mycket ensam och förblev mycket ensam. Hon hade också fått lära sig att tiga i alla lägen. Senare hade hon t ex fått veta att två andra flickor på ett pensionat var i samma situation som hon och hennes syster, ingen av de fyra flickorna hade sagt något.
Efter studentexamen blev hon omedelbart tvungen att försörja sig, då svor hon över det överbesydd som hennes mamma hade uppfostrat henne i. Hon hade aldrig lärt sig laga mat, visste inte vad pengar var och så vidare.
När man läser det här partiet blir man medveten om hur mycket man egentligen tar för givet, inte bara kärleken men också det praktiska - från föräldrar.

Epstein är dock klar över vissa saker, hon är judinna, omedelbart efter kriget förstör hon sina falska papper här börjar väl också något som är en sorts uppbyggnad av en identitet.

Apropå diskussionen hos Bodil om Némirovskys förnekande av sin judiska identitet kommer här en sorts fortsättning, levd av hennes dotter.
För så småningom kommer hon närmare en judisk identitet, men det tar tid, och etapperna är många. Först kommer litteraturen, så småningom det största steget som är publicerandet av moderns manuskript La suite française.
Med den boken reser Epstein över världen, bland annat till Israel och Ryssland där hon även har rötter. Och hon återupptäcker familj och seder, blir så att säga mer och mer en del av den värld som tidigare genom hennes skildring många gånger varit för svår att ta till sig.

Journalisten som frågar undrar ofta om hon träffat andra i liknande situation och varje gång svarar hon nej. Likaså vill hon inte veta vem i den lilla byn i Bourgogne som angav familjen. Så småningom tar hon ändå reda på det själv.

Anekdoterna är många, hon hade t ex inga känslomässiga problem med att få tyskt skadestånd, men när franska staten ska ge henne en motsvarighet måste hon först genomgå en för henne förnedrande intervju där hon ska svara på om familjen hade värdefulla mattor etc. Hon får också veta att för franska statens sida är det likgiltigt om man, som barn, blev av med en eller två föräldrar.

Hon säger också att den franska antisemitismen är kvar och sig lik, och hon ger ett par självupplevda exempel.

Avslutningen tycker jag är bäst, det är där man kommer nära själva människan på något vis. Hon säger att alla stater numera är väldigt pigga på att hålla tysta minuter och bygga fina väggar med namn, men att ingen, varken stat eller människa, bryr sig om ifall de få överlevande som finns kvar lever ett värdigt liv nu på ålderns höst.

Well, jag kanske ska dra vad hon säger om Némirovskys eventuella antisemitism. Enligt dottern handlar det mer om att hon kritiskt skildrar en miljö som hon råkar känna till.
Att dottern sen känt sig tvungen att ta reda på vad denna judiska del av hennes identitet egentligen är, ja, det verkar under omständigheterna inte så konstigt.
Och en annan sak som är rätt fin, man förstår att det här är något som fortfarande pågår, kommer att pågå hela Denise Epsteins liv.

Funderingar kring vittnesmålslitteraturen

2009-03-16T08:36:00.004Z

Har nu börjat läsa Levis Si c'est un homme eller på svenska: Är detta en människa? Originalet bör jag kanske tillägga är skrivet på italienska.
Levi var alltså italiensk jude och hade oturen att bli tillgfångatagen -44. (Har pluggat och få italienska judar hamnade i förintelselägren. Enligt någon wiki-sida ca 7600 att jämför med Polens 2,5 miljoner eller Rysslands 2,2. Detta även beroende på respektive länders politik i frågan.)
Han är i tjugoårsåldern och till yrket kemist, bakgrund: piemontesk(?) borgerlighet, sekulariserad och icke-troende, alltså med tidens termer av judisk "ras".
De hundratalet italienska judar som kommer till lägret kommer alltså "sent" till en sorts "samhälle" som redan "funnit sin form". De är dessutom allihop utbildade och blir snart en sorts bottenskrap, klena kroppskrafter och i de flesta fall kan de heller inte tyska eller polska, vilket enligt Levi är en förutsättning för att man möjligen ska kunna överleva här. Utan språken - inte en chans.
Levis egen metod tycks vara att vara så uppmärksam som möjligt. Han lär sig tyska, eller "lägertyska" då, vilket även slår igenom i boken, han skriver dessa ord på tyska eftersom det inte finns någon motsvarighet på italienska. Han iakttar allt och alla, kan i detalj beskriva både själva "stämningen" men också vad som kännetecknar de olika fånggrupperna. Grekiska judar är de som klarar sig bäst inom den judiska gruppen. De är smarta men ändå någorlunda "hederliga", det är de som har kollen på svarta börs-affärerna inom lägret. De polska judarna är många och har varit där länge. De som fortfarande lever är i någon sorts "ansvarsställning", vakter inom gruppen etc. De är rädda att förlora denna ställning (och dö) och därför svåra att ha att göra med.
Det är liksom ett myller Levi beskriver, ett myller av språk, av nationaliteter, av regler och obegripligheter, av umbäranden, svält och kyla.
Det är också ett system där individens drag utplånas. Man fråntas allt, till och med hår och skägg. Man blir - någon annan - en människa utan spår v en historia. Livet gör också att man för det allra mesta inte riktigt orkar komma ihåg sin historia, att bara överleva tar all kraft.
Därav, antar jag, titelns fråga.
Och här rör förstås Levis bok vid frågor som andra författare som genomlevt samma sak ställer. Tänker nu på Kertesz bok Mannen utan öde.
Skillnaden, som jag minns det nu, är att Kertesz så att säga har funderat mycket längre och på så sätt funnit en del svar på de frågor som Levis bok inte ännu ställer.
Som den om hur det här egentligen kunde hända.

Levis bok får mig alltså att tänka på de två böcker jag som barn läste eller hörde om Auschwitz. Lennart som hjälpte mig att hitta titeln (och författaren) till Trähästen.
Jag vet inte om jag är typisk för en generation här, men det var en underlig känsla (och nu lämnar jag Levi för ett ögonblick, men han kommer tillbaka) att återfinna just den stämningen. Myllret, lägerorkestern, Kaposarna, slagen, de döda, leran, dimman och taggtråden...
Jag har inte "sett den" sen just - då.
Man kommer inte i kontakt med den annars. Om man inte läser vittneslitteraturen.
Och i mitt fall så har jag alltså inte tänkt på de här böckerna jag läste som barn förrän nu då alltsammans dök upp igen. Jag kände igen något.
Vilket är en ganska konstig känsla, för denna igenkännelse väcker just minnet av folkhemmet till liv. Samtidigt.
Och det är också en underlig känsla att idag läsa ord som har genklang inom mig, samtidigt som jag nu är vuxen och lyckas livnära mina barn.
Ja, jag vet att det här låter konstigt. Men böckerna väcker förstås andra frågor i en vuxen människa än i ett barn.

Jag undrar till exempel om barn och unga människor idag läser såna här böcker. Med tanke på de tydligen outplånliga spår de satte i mig, kanske det inte vore så dumt.
Jag tänker också att ord som "nazist" eller "Hitler" mer blivit skällsord och att deras betydelse har förflyttats i den allmänna debatten idag. De har på något vis blivit liktydiga med klichéer. Man säger inte "jävulen" eller "höjden av all ondska", man säger "Hitler" och sen kommer någon annan och säger: Jamen Stalin då?
Men läser någon Trähästen?
För resten, så kanske det alltid varit, men vad jag är lite rädd för är att man slutar komma i direkt kontakt med just de vittnesmål som finns från lägren.
De innehåller trots allt en sanning om den här tiden som inte bör "glömmas bort". Nåja, som om de kommer upp i debatten, inte bör förytligas.

Och för mig har alltså den här boken samtidigt en märklig återklang i min barndom.
Kanske var folkhemmets skola och själva samhället ganska grundligt ändå, grundligt i någon sorts syn på vad som är viktigt och vad som bör ingå i en allmänbildning.

Återkommer,

Ett par frågor

2009-03-15T08:34:00.003Z

Fråga till min bildade läsekrets.
När jag var barn så läste vi en bok högt i skolan som handlade om fångar i koncentrationslägren (tror jag) som lyckades fly genom att sätta igång ett gymnastikprogram där de varje dag drog ut en sorts plint och hoppade över den. Inuti plinten satt varje gång en kille och när han var på plats öppnade han den gång de hade börjat gräva. Jag tror att han grävde med en sked och så småningom transporterade de andra bort honom igen med jorden som han grävt upp den gången. Och så fortsatte de så, dag efter dag.
Kan mitt minne stämma och vad kan det ha varit för bok?

Ett andra mer diffust minne:
I tidningen VI gick någon berättelse också från ett koncentrationsläger. Tror att det handlade om en snubbe som kom med i lägerorkestern och det räddade förmodligen hans liv.
Tror att den här storyn gick som följetång under andra halva av sjuttiotalet, i VI som sagt.
Minns någon den och vad kan det ha varit för bok?

Har annars börjat läsa, och det är ju inte precis kul.
Framför allt framståt hela idén (Förintelsen) i all sin absurditet.
Men man blir ju förstås ledsen också.

mer Levi

2009-03-11T07:54:00.007Z

Läser som sagt Levi. En volym som innehåller alla Levis böcker, ett rejält förord samt ägnar de sista 250 sidorna (av 1100) åt olika intervjuer med Levi, intervjuer givna under under en dryg tjugoårsperiod, Levi dog -87, åttio år gammal.
Intervjuerna är översatta från italienska, tyska och engelska.
I den här delen hoppar jag nu runt och skapar mig på så sätt en bild av den här författaren.
Ständigt återkommande teman är förstås det judiska, lägret, litteraturen, kemin (Levi fortsatte att vara verksam som kemist, i slutändan som chef för det företag som tillverkade målarfärg där han jobbat hela tiden) och så återigen erfarenheten av Auschwitz.
Just nu läser jag en amerikansk intervju från -87. Den börjar med en diskussion om Levis judiska tillhörighet. Han har blivit ihopklumpad med fem andra italienska judiska författare i en antologi, vad tycker han om det?

I Italien skulle det vara omöjligt att sätta den sortens etiketter på författare, "jude" eller "icke-jude", svarar Levi. I mitt fall var det amerikanerna som började med det. I mitt fall är jag i Italien känd som författare, av en tillfällighet även judisk.

Här hör man Levis ton mycket bra, tycker jag. Han är ironisk, lågmäld och betraktar det mesta med en sorts vetenskaplig nyfikenhet. Så betraktade han även lägret inifrån.

Här en annan bit om hur det var då han just kommit tillbaka från lägret. Intervjuaren börjar med att citera en dikt av Coleridge som Levi satt in i sin text Les naufragés et les rescapés. Jag översätter en bit av intervjun:

Since then, at an uncertain hour, that agony returns : And till my ghastly tale is told This heart within me burns

Efter att ha läst er bok undrar jag om det är möjligt att sluta berätta?
Svaret finns i just den här boken. Somliga av mina (mycket goda) vänner talar aldrig om Auschwitz. Andra människor däremot talar om det hela tiden, och jag är en av dem. Jag överdrev lite då jag citerade Coleridge. Mitt hjärta brinner inte oupphörligt. Rätt lång tid har förflutit och framför allt har jag redan skrivit om ämnet. Jag har föreläst i skolor och på andra håll, och jag har diskuterat med ett oräkneligt antal människor. Allt detta har rest en sorts vägg, en barriär. Man kan alltså säga att jag var en smula retorisk då jag citerade Coleridge.

Och sen berättar han hur han greps av en scen där den här sjömannen struntar fullkomligt i att han är på ett bröllop, han maler på om sin sorgliga historia i alla fall.
Så kände sig Levi också.

Men jag fortsätter plocka, lär mig helt otroliga grejer.
T ex kunde Levi lite tyska innan han hamnade i lägret. Men bara lite. Dock förstod han snart att om han skulle den minsta chans att överleva måste han lära sig tyska. Och det gjorde han alltså. Många år senare tyckte någon att han talade bra tyska, var hade han lärt sig den?
Av SS, i Auschwitz.
Hans tyska var alltså en sorts SS-tyska... Och han berättar om en vän som hade gjort en liknande erfarenhet, hon kände sig, efteråt, som om lägret hade varit hennes universitet, det ställe där hon danades som människa.
Rätt otroligt, eller hur?
Men inte så konstigt kanske med tanke på att det är en ålder (tjugoårsåldern) då man är otroligt receptiv. Man lär sig.
Levi berättar också hur han registrerade som en maskin nästan, långa meningar på polska (som han inte kunde) som han sen kunde återkalla och få översatta för sig av polska vänner långt senare.
Men det här låter ju som en solskenshistoria och det var det förstås inte. Det värsta var det som Levi kallar att tappa sin mänsklighet. Sin värdighet? Att bli "djur" och inte längre kunna tänka på andra, att veta att man var beroende av bödlarna för att överleva, att alla miste sin mänsklighet. Också bödlarna.
Och han berättar om prostitutionen i lägret.

Och så tror han inte ett dyft på "den judiska rasen". Enligt honom härstammar t ex så gott som alla ryska judar från en grupp som hade en kung nån gång på 700-talet (nånstans i Ryssland) som lät omvända sig till judendomen, inklusive alla undersåtar.
Detta hade under medeltiden hänt på flera platser i Medelhavsområdet.
Så judisk tillhörighet är enligt Levi en kulturell och/eller religiös tillhörighet. Inget annat.
Jag tycker att det är skönt.

Nu återstår bara att läsa hans böcker också.

Primo Levi

2009-03-09T08:35:00.004Z

Tänkte testa att läsa Primo Levi igen. Har försökt förut, men kom då av mig. På den svenska wiki-sidan står inte många ord om honom, men går man över till den engelska eller franska så finner man betydligt mer. Framför allt en diskussion om Levis slut. Jag har alltid "lärt mig" att Levi tog sitt liv. Men nu verkar man inte tro det längre, något som känns hoppfullt på något skumt vis.
Jag orkar inte dra Levis öde här, men hamnade även i detta sammanhang på en annan intressant sida, den om yiddish. Levi talade, vad jag fattar inte yiddish, snarare någon sorts italiensk variant av språket?
Sidan om vittnesmålen om Förintelsen har en röd ruta som säger att den riskerar att försvinna. Och man får inte citera den, så jag länkar alltså. Tyckte att den var både intressant och sorglig.
Vilket alltså inte riktigt hör ihop med Levi, men jag hamnade där och tja, läs den om ni har tid.

Elementarpartiklarna

2009-03-09T07:57:00.003Z

är jag klar med. Den var riktigt bra, men otäck. Och sorglig.
Halvbröderna Michel och Bruno övergavs av samma biologiska mamma i stort sett direkt. De placerades hos varsin farmor resp. mormor. Mamman fortsatte att leva hippieliv i Californien, på Riviäran och Goa. Men det är inte henne vi får följa utan de ermbarmliga bröderna. Michel blir forskade i biologi och i slutändan av boken har han, liksom postumt, lyckats klona människan. Hans bror blir en sorts ful gubbe, en sexfixerad typ som har stora svårigheter att komma till rätta med i stort sett allt. Det har de för resten bägge två.
Bruno jagar tonåringar, uppsöker prostituerade och vet allt om sexshopar och kinky nudiststationer. Han masturberar så gott som hela tiden. Ibland undrar jag vid läsningen om det finns snubbar som är som han. Så till den milda grad, menar jag.
Michel lever däremot endast i den där forskningen och i övrigt ett extremt stillsamt liv.
Jag antar att man ska tänka att de båda två är lite störda och att det i sin tur beror på att de övergavs av sin mamma. Det låter sig i alla fall lätt tänkas.
Kanske borde man här även säga att "babsen", sextioåttorna, i Frankrike nog fick ett större genomslag än i Sverige. Jag känner helt klart igen mina egna vinalkoholister i de kvinnor H, beskriver, men man måste nog säga att han renodlar dem hårdare än jag. Eller snarare, de är mer renodlade här än den svenska socialdemokratiska varianten.
Den här sprickan i samhället, själva den franska revolutionära sprickan, är också mer tydlig här än någonsin i Sverige. Och det i alla miljöer, faktiskt.

Hur som helst, Houllebecq målar liksom upp ett samhälle som är helt och hållet befriat från tidigare moralpaket med hinsideslösningar och fö härsides dito. Bruno och Michel är på jorden för att söka sin egen njutning och inget annat. För Bruno ligger den i kroppen, för Michel mer i intellektuella utmaningar. Alla de möter är ungefär likadana. Fel. Det finns två gamla kvinnor, en farmor och en mormor som tar hand om de små pojkarna och de utgör undantag. Men de dör tidigt, för tidigt, vilket inte är konstigt men sorgligt.
Ytterligare några kvinnor (förälskelser och kärlekar, typ) utgör undantag, men också de dör. Ännu tidigare. Självmord och cancer och självmord igen. Orsaken är i princip att deras kroppar inte längre tjänar just till njutning.

Det intressanta är det konsekventa och samtidigt lätt skeva perspektiv på oss västerlänningar boken ger. Någonstans säger Bruno något i stil med att män struntar i sin avkomma, de har inget som helst behov av att gulla med bebisar. Och nu, när han själv är hyresgäst och anställd, så har han heller inget intresse av att någon en dag tar över. Kedjan är bruten.
Såna här små stycken som faktiskt är klart tänkvärda dyker upp hela tiden i boken, blandat med rena rama galenskaper som gör att man skrattar högt, men också i tokerierna finns sanningar, fast förvrängda.
Och samtidigt är känslan efter avslutad läsning mest sorg, den så ofta citerade Strindberg dyker upp i skallen med sitt: Det är synd om människorna.

Språkligt är H. ledig, han använder mycket slang, man får lära sig nya ord, typ, och han blandar även in en vetenskaplig ordlista liksom en hel del filosofiska termer. Tilltalet är personligt och man känner att han finner ett stort nöje i att skriva. Att få till dessa dråpligheter och halvrasistiska uttalanden, han låter sina figurer säga sånt som man kan tänka (och skriva) men inte säga. Och han gör det jävligt bra.
Här är kanske den största behållningen, i alla fall för mig. Ett språk som är en blandning av riktigt vulgära uttryck och ord (Undvik det, som maken sa, när jag frågade om något (une pouffiasse). Undvik det om du inte är helt säker.) och litterära verbformer. Verbformer som t ex Le Clézio i stort sett inte använder sig av. Och han reflekterar över detta språk, när han skrivit tre sidor om vilka organismer som bidrar till nedbrytningen av ett lik kan han inte låta bli att påpeka att det låter som italienska filmstjärnor alltsammans.
Rikt, kan man säga, rikt men ledigt.
Och det är nog mest därför jag gillar honom.
Kommer läsa mer.

Hej.

Lite av varje

2009-03-06T16:43:00.004Z

Tog en paus med Le Clézio, hoppas att jag kommer att ta upp den igen, den irrande stjärnan. Nu läser jag hur som helst Houllebecqs Elementarpartiklar och tycker so far att den är mycket bra. Det som stör mig med Le Clézio är kanske hans något opersonliga språk. Har funderat på det här, och det är uppenbart att Le Clézio sätter själva storyn i första rummet, sen kommer naturen och människans samhörighet med den, och här tangerar han även religiösa upplevelser, åtminstone gjorde han det i Öknen.
Men han resonerar inte med sitt språk, han låter det flyta, om han funderar över orden och deras betydelser och skiftningar så hörs det inte. Inte alls som hos t ex Makine, som jag tycker så bra om. Eller för den delen hos en massa andra författare jag gillar.
Nu vet jag inte om det här är något som man ska störas av, det är snarare en smakfråga, antar jag. Men själv gillar jag alltså författare som brottas mer med själva språket.

Nå. Houllebecq då? Jo, jag tycker att han gör det, han har ett mer medvetet förhållande just där. (Om det nu är medvetenhet man ska kalla det.) Och så har han en intressant syn på människan och samhället, och så skriver han en spännande historia (man undrar hur det går) och så har han faktiskt ett personligt men inte alltid särskilt vackert språk.

Ja, det om detta. Kommer också att tänka på Zarembas nuvarande artiklar om svenska för invandrare. Vilket elände. Vilket stort jävla jätteelände det ändå är. Om man ska lära sig ett språk måste man läsa det. Det är den enda sättet, gäller även för vuxna förstås.

Tja, det var nog allt just nu.
Hej.

L'étoile errante

2009-03-04T09:40:00.002Z

heter boken som jag börjat på, av Le Clézio. Den handlar om Esther, eller som hon kallas utanför föräldrahemmet, Hélène. Esther är en judisk flicka som växer upp i en liten by i bergen norr om Nice, det hela utspelar sig under kriget och italiensk militär kontrollerar på något vänster byn. den judiska delen av befolkningen måste dagligen anmäla sig på ett av hotellen.
Än händer inte så mycket, en sorts laddning håller på att byggas upp. Esther är en flicka ganska lik Lalla, verkar det som, en flicka som trivs bäst ute i den vilda naturen, i bergen och i de glittrande vattenfallen strax utanför byn.
En annan flicka i byn "umgås" med den italienska officiern på plats, och Esther anar byns förakt och hat. En gammal judisk pianist blir av med sitt piano.
Ungefär så.

Mest spännande so far är nog namnet på boken. Esther sägs betyda stjärna, kanske släkt med ordet aster? Och ordet errant-e översätts på svenska till vandrande, åtminstone i en annan myt, den om den vandrande juden. För mig har ordet en innebörd något vid sidan om vandrande. Errant har med error att göra, man kommer fel, man kanske irrar mer än vandrar?

Så jag förväntar mig helt enkelt en vandrande eller irrande stjärna boken igenom, något som baksidestexten också lovar mig.
Återkommer

Désert

2009-02-14T09:25:00.003Z

Öken, heter romanen från mitten av åttiotalet som ska ha varit Le Clézios genombrott.
Jag har skrivit irriterat om en krönika om den här.

Det är alltså en fin bok. Den handlar om Lalla, en flicka som växer upp på gränsen mellan havet och öknen i en kåkstad i Nordafrika. Hon är helt befriad från allt vad skola och plikter heter, eller rättare sagt, Le Clézio struntar helt enkelt i att skildra det som är tråkigt. Det ger storyn en sagoartad ton, Lalla ser insekter, fåglar, växter på nära håll. Hon blir vän med en gammal fiskare som lagar sina nät och berättar sagor och hon blir även vän med herdepojken Le Hartani, som är stum. Deras kärlek är jättefin, så att man gråter.
I andra halvan av boken har Lalla av oklar anledning hamnat i Marseille och där är ett helvete. Man kan skriva mycket om det, men det är egentligen vårt helvete som skildras, men underifrån. Staden, ensamheten, misären, smutsen.

Inflätad är också historien om nomadfolkens ökenvandringar i slutet av deras existens. Hotade av engelsmän, fransmän och även andra, drivs de fram och tillbaka genom Sahara, dör i sandstormar och umbäranden, decimeras till några få som blir kvar.
I den här delen får vi följa pojken Nour som är en sorts prins, och som överlever.
Stämningen är saga och myt utom möjligen i slutet då beväpnade européer dyker upp och skjuter mot män klädda i trasigt tyg och med sabel som enda försvar.

Och för mig handlar alltså berättelsen i första hand om religiösa upplevelser. Lalla går t i öknen och möter Gud. Nour ber tillsammans med sitt folk. Båda är de "snälla", eller har goda hjärtan, båda gränsar de till martyrskapet, är liksom en aning för goda för att vi ska tro på dem.
Men just därför bestämmer jag mig för att tro desto mer på dem.
För såna människor finns ju faktiskt också i verkliga livet.

Secrets of te Flesh

2009-02-14T09:23:00.002Z

heter en bok jag just börjat på. A life of Colette är undertiteln. Skriven av en amerikanska vid namn Judith Thurman som verkar väldigt energisk. (Om man inte aktar sig, apropå den här mycket skumma upphovsrättsgrejen kanske man även hamnar på Youtube i något obevakat ögonblick, i egenskap av Författare? Kan bli hur vidrigt som helst.)
Boken är på engelska av alla språk. Jag fattar väldigt lite, måste jag säga, men jag tror ändå att jag begriper huvuddragen.
Och jag blir mest irriterad. Författarbiografier är ofta irriterande, antagligen därför att man i någon mån redan gjort sig en bild av författaren ifråga. Och så blir det konflikt där, mellan bilderna.
Just nu håller Thurman på att förklara hur misogynt Frankrike var på den här tiden. Det var det säkert, ändå kommer man ju inte ifrån att Colette skrev fullkomligt befriat.
Och att hon levde fullkomligt befriat.
Och att hon inte tog livet av sig och inte led av depressioner heller. Tvärtom levde hon loppan, skulle jag säga.
Hur många amerikanska, engelska eller för den delen skandinaviska artonhundratals- eller tidigt nittonhundratalsförfattarinnor gjorde det?
I sina mindre misogyna samhällen?

När jag var barn och ung var amerikansk och i viss mån engelsk feminism självklar. Man läste tidskriften Ms, Doris Lessing var husgud (hon är väl iofs den enda som inte heller verkar lida av depressioner etc) och så läste vi alla de där böckerna. French, Jong, Tikkanen. Säkert fler. Så här i efterhand ser jag hur ideologiskt alltsammans var.
Och därmed ofta tråkigt.
Nå, Colette i sig är inte tråkig, men Thurman är det. Kommer man inte ifrån.

Egentligen skulle jag läst den här boken för jättelänge sen, jag hade planer på att skriva om Colette och beställde den, till slut kom fel bok. Innan jag hade fått rätt hade det gått typ ett halvår och nu har jag inge som helst lust att läsa den längre.
Känns helt fel.
Är det någon som vill ha den?

La vie d'un homme inconnu

2009-01-25T11:10:00.004Z

Börjar med att översätta ett litet stycke i slutet av den här boken av Makïne. Det kanske är att avslöja för mycket, men strunt samma. Berättelsens huvudperson, Chuotov, en rysk exilförfattare i femtioårsåldern, är på väg tillbaka till Paris, efter att han tillbringat några hektiska dygn i Sankt Petersburg. I det "nya Ryssland".

I flygplanet får han för första gången i sitt liv en känsla av att åka från ingenstans till ingenstans, eller snarare att resa utan verkligt mål. Och samtidigt har han aldrig tidigare så intensivt känt sig tillhöra en fosterjord (terre natale). Bara det att denna tillhörighet råkar vara till en epok och inte en bit jord. Volskis epok. Den monstruösa epok som är sovjettiden, vilken är den enda tid Choutov levt i Ryssland. Ja, monstruös, skamlig, full av död och under vilken, varje dag, en man höjde sin blick mot himlen.

Choutov är alltså en medelålders rysk författare, bosatt i Paris. Inledningsvis blir han övergiven av den unga fransyskan Léa, med vilken han haft ett förhållande.
Det är en sorglustig bit av boken, Choutov svär över litteraturens och litteratörernas liv och ställning i Paris. Léa är en ung kvinna som vill ha tillträde till just den världen, och Chuotov är inte dummare än att han begriper att han, för henne, är en praktisk inrättning. De käbblar och grälar, han tycker bara illa om alla dessa små texter som kallas romaner och som handlar om bortskämda människors små själsliga bekymmer i storstaden Paris. Ytligt och på ett vulgärt språk.
Léa drar och han lider, och ironiserar samtidigt över det typiska i situationen, den äldre mannen och hans yngre kvinna som slutligen hittar en yngre man. Och där står han.

Nå, innan hon hinner dyka upp en sista gång för att hämta några kläder och ett par lådor med böcker, åker han till det som på hans tid var Leningrad, nu kallas St Petersburg igen. Han vill återse sin ungdomskärlek, som han också finner.
Hon är nu en mycket upptagen kvinna som håller på att göra om gamla hus i staden till flotta hotell. Hennes mobil ringer i ett. Hennes unge vackre son, Vlad, är i bokbranschen och kränger historiska hjärta-smärta-böcker där sovjetepoken görs om till gräll och ofarlig kuliss för just kärleksbekymmer.
Samtidigt pågår i staden en jättekarneval, typ Vattenfestivalen, man kan inte föra samtal på grund av ljudnivån och hela den tidigare terrorn "leks" bort, vänliga horder utklädda till bödlar daskar människor som inte ler med plastyxan, det är allt. Kollektiv exorsism, muttrar Chuotov.
Till slut hittar då Chuotov ett band till sin tid, till den glömda, skamliga och föraktade sovjettiden och ytterligare en historia utspelar sig mot vilken Choutovs eget liv framstår som tämligen löjligt.
I den får vi höra om Leningrads belägring, kriget, Gulag och angiveriet. Och här återfinner man då den "gamla vanliga" Makïne. Jordens närvaro i människors liv, sången som räddning, blicken riktad mot himlen, de korta perioderna av stilla lycka innan terrorn bryter ut på nytt.
Och med Makïnes ögon så blir detta ett verkligare liv än alla andra. Både det i Paris och det i den nyrika staden Sankt Petersburg.

Och det är här, i de stora greppen som Makïnes storhet finns. Liksom i språket.
Makïne skriver på en franska som är höglitterär och mycket rik, i den första halvan roar han sig med att beskriva sitt och Léas liv i moderna floskler, och varje gång han använder ett modernt uttryck sätter han citationstecken kring det. Det ger ytterligare en relieff åt berättelsen.

Det är med andra ord en berättelse i flera skikt där språket följer allvaret eller bristen på, i de olika gestalternas öden.
Själv känner jag inte till någon nu levande författare som gör det här bättre.

Makïnes mormodersmål

2009-01-21T09:58:00.005Z

Intervju med Makïne i Le Figaro, där han intervjuas apropå sin nyutkomna bok, La Vie d'un homme inconnu. Recension av den. Jag översätter en bit ur intervjun:

Idag skriver många utländska författare som bor i Frankrike på franska. Är ni förvånad? Jag är inte förvånad men förblir misstänksam. När man tänker på det monumentala arbete man gör med sig själv då man övergår från ett språk till ett annat... Jag är övertygad om att många författare i Frankrike blir hjälpta i det här känsliga arbetet och att många texter helt enkelt är omskrivna... Jag har åtminstone den kvalitén att jag skriver utan brytning.

I er senaste roman säger en av gestalterna: En exilerad har som fosterland(?) bara ett fosterland och det är fosterlandets litteratur. Är det er åsikt? Javisst. Och jag skulle vilja tillägga: inget är bättre för att försvara ett språk än att skriva en god text på det. Mina böcker är alltså kärlekshandlingar riktade till det franska språket. Det har jag redan tagit upp i Cette France qu'on oublie d'aimer, nu när litteraturen så ofta blir slapp för att inte säga rutten beroende på den avkyvärda globaliseringen. Och vad ska man säga om televisionen, denna verbala burk innehållande de plumpaste dumheterna? Att vara "musikalisk" på franska, i den här globala kakofonin, har blivit min kamp. Den enda möjliga frälsningen går utan tvekan genom en poetisk prosa. Alltså borde kommunionen mellan människor få större betydelse än kommunikationen.

notis

2009-01-21T08:31:00.003Z

Voilà ce que je viens de trouver!
En artikel om författare som övergått till att skriva på franska.
Och så har tydligen Makïne kommit ut med en ny bok så då får man väl gå till bokhandeln igen.

Det var en intressant artikel. Men det spännande är förstås att ingen menar att det är omöjligt, tvärtom. Där har de verkligen en annan inställning till sitt språk, fransoserna. De ser det som något som ligger utanför människan, en konstruktion möjlig för alla att tillägna sig.
Medan vi svenskar tycks ha vårt språk i bröstkorgen. Innanför. Del av. Som Naturen. Ingen frågar sig om det kan bli lika bra. Det verkar inte vara det intressanta, utan snarare: Vad blir det då?

Jag tycker det är spännande.

Un brillant avenir

2008-12-10T18:06:00.003Z

heter romanen som jag just avslutat. Skriven av Catherine Cusset (Flammarion 2008), en fransyska bosatt i USA sedan femton år och som gjort sig känd genom att skriva om sin familj - om jag förstått det hela rätt. Den franska bekännelsevågen, alltså.
Nå, den här romanen har fått gymnasisternas Goncourtpris, antagligen precis vad det låter som.

Det är ett ambitiöst projekt framfört på ett torftigt språk. Huvudpersonen är Elena som så småningom flyr till USA och där blir Helen. Vi får följa henne från det hon föds på 1940-talet i Sovjetunionen. Hennes föräldrar som är antingen hennes biologiska föräldrar eller inte men i alla fall säkert hennes adoptivföräldrar flyr till Rumänien där hon växer upp. Hon blir utbildad till civilingenjör med specialitet på energifrågor - radioaktivitet. Hon blir förälskad i en judisk man och gifter sig mot föräldrarnas vilja med honom. De får en pojke och lyckas så småningom med hjälp av makens familj i Israel ta sig dit. Men Elena vill inte stanna, hon är rädd att ende sonen ska bli offer för ett attentat eller för ett krig, så de fortsätter flykten till USA där pojken växer upp och så småningom gifter sig - med en fransyska.
Sen handlar det ganska mycket om sonhustru-svärmorsprylen.

Ambitionen ligger hur som helst i att greppa stort, här finns en judisk man och Israel, här finns Öst- och Västeuropa och USA. Här finns flyktingproblematiken i flera generationer. Här finns i centrum då en kvinna som alltid yrkesarbetat och här finns indirekt problematiken mor och yrkesarbete. Det blir bara ett barn. I flera generationer är det så också.

Samtidigt är alltså språket i bästa fall korrekt. Storyn bär men inte språket.

Den kommer inte lämna några djupare spår i mig, den här boken, men den hade ändå vissa poänger. Om man nu kan tillåta sig ett så diffust omdöme.

Oväntad vändning

2008-11-20T08:21:00.003Z

Fortsätter att läsa och de filosofiska utläggningarna blir allt längre och sträcker sig över judaismen som Lévy hävdar inte är en religion utan en etik, texter som förklarar hur människor ska förhålla sig till varandra här och nu. Ordet religion nämns inte i skrifterna, säger han.
Houllebecq svarar att det där är intressant - en religion utan gud så att säga, och så spinner han vidare med utgångspunkt i någon annan tänkare...
Och så håller det på och man får känslan att nu håller de båda två på att släppa jorden, och oss läsare, de flyger uppåt och man förlorar dem så gott som helt ur sikte och då - BLAM, skriver Lévy ett brev som är helt olikt alla de föregående där han varit full av eleganta formuleringar. Han har nämligen fått höra om en bok som Houllebecqs mamma ska ge ut. En bok full av hat mot sonen. Och han skriver till Houllebecq i en helt ny ton, försiktig, som en nynnande tröstande vaggvisa. Han nämner att det är ovanligt med så förskräckliga mammor som Houllebecqs verkar vara - i våra dagar, för att stöta på något liknande så måste man tillbaka till de gamla grekerna där de åt upp sina barn. Men framför allt skriver han att han hade så gärna velat ringa Houllebecq, bara snacka en stund, höra hans röst... Och han ångrar att han inte frågat om mamman, Houllebecq har ju bara skrivit om sin pappa...
Och han är så jäkla snäll så man faktiskt mest vill gråta.

Han får så småningom ett svar där Houllebecq berättar att hans hund blivit sjuk och förlamad i bakkroppen, efter en vecka på sjukhus har hunden kommit tillbaka och är ordinerad total vila, och vad gäller Houllebecq själv så är han väl ungefär i samma skick som jycken.
Och sen kommer historien då, om en mamma som inte är mamma, som enligt Houllebecq själv borde ha gjort abort. Men som inte alls gör det utan som med en ny man gör om samma sak igen - det blir en syster.
Med henne verkar dock Houllebecq ha ett gott förhållande och här kommer något olikt honom. Han säger i vanliga fall all förändring till det sämre är definitiv. Det är hans axiom närmast. Men om sin syster säger han: Det går att bryta en ond cirkel, min syster har bestämt sig för att i första hand ta hand om sina barn. Och det verkar gå bra. Och dessutom hoppas han att hon förlåter att han nämner denna del av hennes privatliv i sin bok. Också, verkar det som, en jäkla snäll kille...

Men sen låter han slagen till marken, av journalisterna, av hyenorna, av lögnerna, av alla som påstår sig vara experter på hans fall i tid och otid.
Han konstaterar lakoniskt att de kommer att vinna.

Det var en sorts peripeti i boken, helt klart, om det nu finns sådana i brevväxlingar. Men fint var det. Verkligen.

Understreckare

2008-11-18T08:28:00.004Z

Understreckare igår av Ruth Lötmarker om boken jag håller på att läsa. Eftersom jag bara läst halva borde jag kanske inte reagera på den här texten än, men det gör jag i alla fall.
Den förefaller oklanderlig i sitt sakinnehåll, de båda männens historia och uttalanden, men den missar något väsentligt. Vad?
Lötmarker verkar sympatisera mer med Lévy, eller snarare bilden av Lévy, den engagerade intellektuelle, den som tar ansvar, den som åtminstone försöker. För Houllebecq har hon mindre förståelse.
Själv får jag känslan vid läsningen att Houllebecqs resonemang eller synsätt eller position är betydligt mer vanligt förekommande, möjligen överdriver han den, men man måste bemöta den, ta ställning. Något Lévy i allra högsta grad gör, men kan man kräva det av en recensent?
Det är ju något i Lévys oförtrutna aktion som är jäkligt jobbigt, och det är något i Houllebecqs melankoliska drömmande om andra tider som är mycket sympatiskt. Houllebecq är helt enkelt författare, Lévy är verksam. Kan inte sitta still.
Och jag tycker nog vidare att den kritik Houllebecq riktar mot våra västeuropeiska samhällen är mer på kornet. Så här är det ju. Som han faktiskt säger.
Framtidsoptimismen som var hans föräldrars ungdoms och hans egen barndoms livsluft är och förblir ett minne blott. Vi befinner oss i något där inte bara Houllebecq känner sig som en "användare" av ett land, inte en "medborgare" i detsamma.
Han på gränsen till plattpragmatiska inställning, verkligen så lite som möjligt, men det lilla borde eventuellt göras, förefaller mig mer realistisk. Man röstar där man bor, inte där man råkar vara född.
Vidare framgår inte hur roligt Houllebecq har då han skriver, han har roligt på författarens sätt, texten tar sin egen väg, han hänger på. Vändningarna och bilderna är dråpliga, rörande, språket är en glädje i sig. Han gör en lång utläggning om en vänsterjournalist vars omdömen han faktiskt respekterar och avslutar den med att han gillar honom för att han är "un type bien". Lakoniskt men också en övergång i språk. Slang efter en något högtravande passage, Houllebecq blandar högt och lågt på ett subtilt sätt. Han har ett brett register.
Det framgår väl inte riktigt i den här annars utmärkta texten. Att Lévys språk är genomgående mer korrekt och liksom har små franska krusiduller här och var är mindre förvånande. Även han åstadkommer några vackra metaforer, men stilen är mer plain, inom sitt franska register.
Jaha.
Nu får jag väl fortsätta att läsa.

Bekännelseblogg

2008-11-17T12:58:00.005Z

Som sagt, det enda jag hittat på svenska på nätet av värde om Colette är den här texten. Författaren har uppenbarligen läst Thurmans bok och haft stor behållning av den. Men, vad mera är, hon berättar hur hon redan har ett förhållande till Colette, ett förhållande som började då hon var i tonåren och tjuvläste i morföräldrarnas bibliotek.
Samma sak gäller mig, förutom att det var min mamma som satte Colettes böcker i händerna på mig då de relativt nyligen kommit ut på nytt.
Det här gjorde mig så pass nyfiken på Rotkirch (jag menar, vad kan vi ha mer gemensamt, hon och jag?) och vid googling visade hon sig finnas på tuben.
Och det hon beskriver där av sin bakgrund, men engagemang och uppväxtförhållanden stämmer ganska väl in på mig med. Även om jag inte skriver i Ny Tid, dåra. Och även om jag möjligen rört mig åt ett annat håll efter den här ungdomen som präglades av sjuttio- och åttiotalets feminism som i sin tur, för mig, betydde att mamma prenumererade på den amerikanska tidskriften Ms, att hon köpte och läste de kvinnliga författare som då var på tapeten, bland annat Colette, men också andra förstås. Men att det fanns ett självklart intresse för det som föregick utanför Sveriges gränser.

Jag är uppväxt i ett hem där man läste Grass och Solsjenitsyn och Marilyn French och det som helt enkelt skrevs - i världen. Nu kan jag inte påstå att jag fäste mig vid särskilt många av tidens pennor, men Colettes fastnade.
Och jag inser ju också att det är detta som är uppväxt i ett bildat medelklasshem - med rötter i borgerligheten. Något jag faktiskt inte valt själv men som jag numera (men det är väl ungefär först nu) börjar bli tacksam för. Men det är inte något jag delar med särskilt många, inser jag också. För det är här någonstans, i denna resonerande och reflekterande uppväxt som själva kärnan till den jag är nu tog form.
Det är en formning där skolan stod för redskapen - jag lärde mig läsa och skriva och främmande språk, liksom jag lärde mig en viss vokabulär i andra ämnen, men förhållningssättet till själva tillvaron fick jag hemma. Med Herta och Vi, med Dagens Nyheter och Alexandra Kolontaj.
Och det är här, med den här själva plikten att gå till botten med saker, som jag befinner mig nu och som jag rätt ofta hamnar i opposition med ett i mina ögon alldeles för ytligt förhållningssätt.

Nu vet jag i och för sig att det inte bara handlar om vad man får med sig hemifrån, samma förhållningssätt finns hos människor jag förstår mig på och gillar som har rötter i andra miljöer, andra klasser. Ibland tänker jag att det lika mycket är en genetisk pryl, utan alla jämförelser i övrigt, Houllebecq ger uttryck för ett liknande förhållningssätt - och han beskriver sin uppväxt i arbetarmiljö fullkomligt trovärdigt. Han måste ju så att säga ha skapat den här skrivande och reflekterande människan utan större hjälp hemifrån. Bara med en inre vilja, en inre drivkraft, kanske andra utomstående som hjälpt till på traven.
För hur ska man veta vad man ska läsa om ingen hjälper en? Om ingen som redan har läst en massa just sätter saker i händerna på en? I och för sig räcker det ju att man läser en grej man gillar och sen följer de hintar som eventuellt finns där. Men att ens hitta den första grejen kan vara svårt. Och implicita referenser gör ju inte saken enklare heller.

Men den svenska medelklass som likt Maria Sveland i senaste numret av Bang tror att medelklasstillhörighet är en fråga om kontakter -
Ja, det är det kanske. Idag.
I såna fall är jag inte en del av medelklassen. Man kan fråga sig var man ska placera mig, men strunt samma. Tillhörigheten sitter i förhållningssättet. Inte någon annanstans.

Och hur ska man då känna igen kvalitet? I ett litterärt eller konstnärligt verk. Ja, genom trial and error. Man läser och man jämför och man förkastar och man läser mer och man förkastar. Tydligt för mig blev det då jag gick igenom arktiektutbildningen. Går man igenom en utbildning av det slaget så slipas man, man övas upp i att se att känna igen - kvalitet. Bra lärare är ett plus.
Det gäller förstås inte bara arkitektur utan all konst.
Men de som tror att det går utan övning och utbildning - att en ann är lika god som en ann - tja, de har alltså inget att hämta hos mig.

Så. Kanske bör jag inte vara så förvånad över att det inte finns något att läsa om Colette på svenska. Kanske ska jag vara nöjd med att en amerikansk journalist skrivit om henne vilket gör att hon blir lite mer tillgänglig, att Kristevas böcker finns översatta till engelska är också bra. Colette kommer aldrig bli en självklar referens i det svenska samtalet om litteratur. Men genom att peka på att hon finns och att hon är förbannat bra så kanske jag göra att hon får ytterligare någon (enstaka) läsare.
Och det får vara bra så.

Fast i och för sig. Woolf är faktiskt svårare än Colette utan att för den skull vara bättre, och hon existerar i allra högsta grad i det svenska medvetandet. Så lite sur kan jag allt vara ändå.

Colette-googlingar

2008-11-17T10:31:00.003Z

Så har jag googlat lite på Colette igen. Eftersom det är ett faktum att Colette inte är särskilt närvarande på svenskspråkiga nätsidor eller i svenska bokhandlar, utom antikvariskt, började jag fundera på var hon egentligen finns. Mer än här alltså. Vad är översatt och till vilka språk. Och vad finns över huvud taget att läsa OM Colette om man nu inte läser franska.
Julia Kristevas bok om Colette (La chair du monde) är den tredje i en trilogi om den kvinnliga anden(?), Le génie feminin, och finns översatt till engelska. Liksom de två andra om Hannah Arendt och Melanie Klein.
Den om Arendt finns dessutom på tyska vilket vi inte har någon större glädje av om vi vill läsa om Colette.
Med andra ord, det mesta OM Colette finns inte översatt. Men det som finns finns i första hand på engelska och i andra hand på tyska. På dessa båda språk tycks även en hel del titlar AV Colette finnas tillängliga. Liksom några böcker av tyska författare (om Colette) verkar finnas. Liksom en av en amerikanska, Secrets of the Flech av Judith Thurman.

Colette verkar alltså finnas i tyska och amerikanska medvetanden, förutom i de franska då.
Vad man nu ska dra för slutsatser av det...

Marknadsföring

2008-11-15T16:50:00.005Z

Det mesta jag hittar på nätet om Ennemis publics är texter om förhandsspekulationerna och marknadsföringen. Om man recenserar så handlar två tredjedelar om det och en tredjedel om själva texten, som här i Nouvel Obs.
Och här har vi en artikel som sammanfattar händelseförloppet. Tydligen gjorde förlaget Flammarion en sorts kupp. I juni sammankallade de 300 bokhandlare och förklarare att den 8 oktober släpper de en bok i mellan 100.000 och 150.000 ex, men de säger inte vilka som skrivit den.
Nähä.
Sen börjar spekulationerna och på något sätt knyts Houllebecqs namn rätt snart till boken men man vet inte vem som är den andre skribenten. Här gissas det friskt på alla möjliga, dock inte på BHL som han kallas. Lite knäppt för det finns även BHV som är ett varuhus ungefär som Åhléns...

Vad man nu ska säga om allt det. Skillnaderna mot svenska förhållanden är ju rätt stora, det finns liksom inga snubbar som de här två i den svenska offentligheten, närmast tycker jag fortfarande att Björn Ranelid kommer. Han är mer känd än sina böcker och därmed finns en likhet. Liksom att han ofta är hånad och anses löjlig. Men om vi då ponerar att Ranelid skrev en brevväxling med någon annan känd och rimligt hatad svensk... Göra Persson? Carl Bildt? Filosoferna lyser ju med sin frånvaro... Nej, det går inte riktigt?
Det är bara att smälta. Här skiljer sig de båda länderna åt.

Och hela den här biten är ju egentligen inte det viktigaste, å andra sidan, utan den hade jag väl aldrig hört talas om boken. Det funkade alltså.
Nu ska jag läsa en bit i den.

Intervju à la Gainsbourg med Houllebecq på ENGELSKA

2008-11-15T09:42:00.002Z

Ennemis publics II

2008-11-15T09:05:00.004Z

Jag funderar på de offentliga fienderna här, eller om de är offentlighetens fiender? Nej, de är nog helt enkelt allmänhetens fiender, eller allmänna fiender. Allmänheten varnas, typ. Kanske är de kort och gott "Allas fiender" på svenska.

Det handlar alltså om Bernard-Henri Lévy, BHL som han kallas här och Michel Houllebecq som nog inte kallas något annat och de har skrivit en bok tillsammans i brevform genom att fundera bland annat över varför de är så väldigt hatade.
Helt ärligt vet jag inte om de är så hatade. De har var och en på sitt sätt fått utstå en hel del kritik, men hatade? Eller också är jag naiv och godtrogen.
Möjligt är ändå att de två monsieurerna tar det här hatet på för stort allvar. Quoi que - jag tycker inte riktigt att H som jag för enkelthetens skull tänker kalla honom verkar göra det. Han verkar ha kul när han skriver om det här! Han liksom gottar sig i hårda ord, minst lika mycket om BHL som han sätter de ord jag själv alltid tänkt på på. Ni är löjlig, ni är fåfäng. Ni är extremt självupptagen.
Jag har kommit så långt att H funderar på självgooglingarna. BHL medger att han gör såna regelbundet och H säger att han inte orkar hålla på med det längre. Så här säger han om bristen på trötthet på strid hos BHL:

"Den är en avsevärd styrka hos er. Den hindrar er och kommer att hindra er länge att ge efter för den misantropiska apati som för mig är den största faran: det här ofruktsamma surandet som gör att man kurar ihop sig i sitt eget hörn oförtrutet muttrande: 'alla är idioter'; och, bokstavligt talat, inte gör nånting annat."

Eller en annan stump av H:

"Jag slutar med de tveksamma metaforerna som egentligen bara är ett sätt att uppskjuta frågan som ni ställer: 'varför så mycket hat'? Eller mer precsit uttryckt: varför vi? Även om man kan medge att vi har gjort vad vi kunde för att nå hit, så återstår att begripa hur vi kunde lyckas så väl."

Ja, så här håller det på. H är behållningen, verkar det som. Han vänder och överraskar, verkar uppriktig och just i grund och botten road, som om han höll på att ta sig ur det här genom att först verkligen ta sig igenom det. Hatet. Som man inte riktigt vet om det finns eller inte.
Han liknar för övrigt sina fiender vid sina exsem, en ganska stark passage som också får mig att tänka på min Tjechov-läsning hos Némi. Kritiker är inte människor, sa den blide mannen, de är en sorts mögel.

Ennemis publics

2008-11-14T21:34:00.006Z

Jag kommer mest att tänka på den här videon. Gainsbourg, redan lite på dekis även om det fortfarande innehåller en del av spel bränner en femhundrafrancslapp i direktsändning i teve. 78 eller om det är 74% av den försvinner nämligen för honom i skatt.
Men ser ni själva killen? Skäggstubben, cigaretten, de vita skorna från Repetto som en annan Palmemördare (jag vet, man säger inte så, men det var ju så)? L'enfant terrible har en lång historia i det här landet.
Man röker halvberusad i teve, man beter sig precis som man har lust... Säger att man vill knulla Whitney Houston direkt till henne, men på en engelska som låter som franska...

Jag kommer att tänka på det när jag läser inledningen till Houllebecqs och Lévys gemensamma bok.
Och nu kommer jag möjligen bete mig som Skugge vs Ranelid här. För åtminstone Lévy har ju en större medial närvaro än litterär. Med H tror jag att det, trots allt, är motsatsen.
Däremot är det ju den sortens närvaro han har. Har kollat klippen, han sitter och surrar kedjerökande i en säng i något hotellrum. Kameran går och han säger inte mycket. Det är mörkt och han andas. Eller också sitter han filmad i radiostudion och blir intervjuad. Han snurrar på en hårtest och intervjuaren säger att nu kommer den och den akademiledamoten med i samtalet. Nej. säger H. Då går jag. Men det kan du väl inte göra, säger journalisten? Jodå, han gillar tête à têter, men samtal blir så dåliga när man är fler än två. Det gäller inte bara i media.
Och sen dunstar uppenbarligen han, för intervjun är slut.

Jag har bara läst några sidor än. Lévy förefaller slem, det har jag alltid tyckt, och inte blir det bättre av Youtubeklippen. En kokett man, angelägen om att vara snygg, att vara vacker, att behaga. Fånig. Sprättig. Pretentiös.
Det hindrar ju inte att han kan ha något att säga, men än har jag inte hört hans röst...

Houllebecqs däremot... den hörs direkt. Han är dyster och lat och allmänt miserabel.

Söderberg och Colette

2008-10-23T14:48:00.004+01:00

Att "översätta" Söderberg var förstås en jättedålig idé. Jag avstår.
Däremot har jag googlat på honom och Colette och de är samtida så när som på fyra år i början och tolv i slutet. Förra sekelskiftet är den period som möter oss här i två stycken jag snabbt valt ut.
Först Söderberg ur Samtidsnoveller:

Det gröna kabinettet låg i halvskymning mellan salongen, som gnistrade av elektriskt ljus, och det mörka rökrummet, där det bara brann en enda grön lampa på den fällda chiffonjéklaffen. I salongen sjöng en distingerad operasångare "Quando cadran le foglie". I rökrummet satt värden i en liten intim krets av herrar vid chiffonjén, vars mörka mahogny speglade lampans trekant, och visade sin berömda samling av fotografier efter naturen, av vilken det tycktes framgå att naturen stundom är onaturlig. I kabinettet satt en blek herre och viskade med en dam i rött i en vrå, i soffan sutto tre gamla fruar och nickade, och i en guldkarmad fåtölj halvsov en liten professor som hade varit emeritus i en mansålder.
Genom de halvöppna balkongdörrarna strömmade feruariluften in, sval och dock onaturligt ljum, och i dörröppningen stod en ung flicka i vitt.

Det handlar alltså om en middag med efterföljande underhållning (operasångaren) och umgänge.
Och så tar vi Colette, en bit ur den här texten jag tragglar med, Damen som sjunger ur Les vrilles de la vigne:

Damen som skulle sjunga tog sikte på pianot och jag upptäckte plötsligt hos mig själv en oväntad grymhet, ett våldsamt orörligt motstånd som hos en fånge. Medan hon mödosamt och med klänningen smetande kring knäna som en dyig våg klöv de sittande kjolarna, önskade jag att hon svimmade eller dog eller åtminstone att hennes fyra strumpeband brast samtidigt. Några meter återstod, trettio sekunder, tillräckligt för en naturkatastrof... Men hon trampade lugnt på några putsade skor, trasade spetesen i en volang, mumlade ursäkta, hälsade och log och stod redan med handen redan på flygelns jakaranda med reflexer som i en nattlig Seine. Jag började skruva på mig.

Jag uppfattade genom den dansande dimman som omsluter kristalkronorna i slutet av en soaré min vän Maugis välvda rygg, hans rundade arm som försvarade ett fullt glas mot armbågar... Jag kände att jag avskydde honom som lyckats ta sig ut till buffén medan jag förtvinade sittande på snedden på en ömtålig stol med förgyllda ben...

Med en oförskämd kyla betraktade jag damen som skulle sjunga och återhöll ett jävulskt hånskratt då jag fann henne ännu fulare än jag hade hoppats.

Bepansrad med vitmetallisk satin och högburet huvud bar hon en hjälm av konstgjort, våldsamt blont hår. De alltför småväxta kvinnornas arrogans glänste i hennes hårda ögon som var alldeles för blå och alldels för lite svarta. Med utstående kindknotor och näsan rörlig och öppen, hakan stadig och beredd att skälla, liknade hon en ilsken mops till vilken jag skulle ha sagt ”Ät!” innan hon hade hunnit öppna munnen.

Nu kan man konstatera att det handlar om ungefär samma sorts tillställning, fokus i Söderbergs bit kan vi bara ana, den unga flickan i vitt gör så att säga entré mot den här fonden, medan Damen är uppenbart fokus i Colettes stycke.
Men vad mera är, ser man inte de något större salongerna i Paris för sin inre blick? Ser man inte hur allt är samma, men i den lilla staden Stockholm är sällskapsrummen mindre i måtten och belysningen intimare?

Nej, det kanske man inte gör av bara de här stumparna, men ändå ser man nånting. De låter båda två den omgivande staden ta sig in, Söderberg genom onaturligt ljum februariluft, Colette genom en Seineblänkande reflex i flygeln.
Det finns tydliga beröringspunkter, också i stil, i själva målningen av scenariot, även om det naturligtvis finns skillnader också. Colette låter vattenmetaforen löpa genom hela sin text i olika former, den har mer av galenskap i sig. Söderberg är mer prudentlig, båda är de rejält ironiska.
Man får så uppenbart ta del av berättarens tankar, allt det där som inte kan sägas högt men som vi tänker.
De är intima där på ett likartat sätt, viskar i vårt öra som om vi vore den hemligt utvalda, den enda som kan lyssna till denna bikt som inte kan sägas högt.
Och som de gläds åt dagrar och skuggor, åt ljus och åt mörker och dofter.
Stadsliv. Mondäna tillställningar, få kan som dessa två fånga dem.

Jag fortsätter förmodligen med Damen så småningom, kanske dyker mer upp då det är klart.
hej,

Språk och stil

2008-10-23T07:53:00.003+01:00

Det är detta att Colettes språk och stil för en tillbaka till en annan tid. De står där som rum byggda 1907 och 1922 och vad det nu kan vara. Inredda och belysta.
Och man går in i dem och de är helt intakta, som en orenoverad kyrka eller bordell för den delen.

Jag fick den något rubbade idén att kolla just på en av Söderbergs texter som inger exakt samma känsla och översätta den. Ja? Till dagens språkbruk?
Jag vet. Det är en asdålig idé, närmast misshandel antagligen. Ska ändå kolla om en stund, vad som händer. OM...

Colette - en stil

2008-10-21T15:00:00.005+01:00

Jag roar mig med att försöka översätta ytterligare en liten text av Colette, Damen som sjunger. Och när jag säger roar mig så menar jag verkligen roar mig. Colettes språk är så pass svårt, nej, inte svårt, men litterärt och medvetet att jag för att läsa ordentligt måste slå upp ord. Det gäller även ibland i översättning, vad är till exempel "ägretter"? Vidare har franskan ett helt annat sätt att ordna sina meningar. Denna syntax är främmande, man kan alltså inte översätta rakt av. Gör man det får man meningar ungefär så här:

Min klänning vita med skärpet purpur, mina utslagna hår som håller mig varma, mina skor guldbruna – för korta, för korta – och mina strumpor vita, allt var klart sedan gårdagen, eftersom mina hår, flätade för våggörandet, hade dragit mig i tinningarna under fyrtioåtta timmar.

Det här var en bit ur Claudines hus och det går ju inte att läsa. Så hur gör man då för att översätta? Hur fångar man både en stil och ett språk?
För är det någon som har en stil så är det Colette. Den ende svenske författare som kommer i närheten är Hjalmar Söderberg. Så är de också ungefär samtida. Och det hörs. De använder de långa strecken som jag tror kallas tankestreck – istället för de korta som visst kan kallas pratminus - och alla små detaljer gör skillnaden.
Colette jobbar som en stenhuggare med sina texter, hon mejslar ned i minsta detalj, finjusterar och putsar. Polerar slutligen. Och resultatet glänser, oefterhärmligt.
Samtidigt som något av det osökta och tillfälliga, själva stämningen i luften blir kvar.

Colette är också känd för sin stil, sin utsökta stil, den som har skapat en uppsjö av "artiklar" i hennes efterföljd. Till bords med Colette och På Riviäran med Colette, I Paris med Colette och Till skogs med Colette. Nåja, kanske inte den sista. Men det finns sjöar av böcker kring författarskapet. Colettes värld har fått ge näring åt en massa annat - jox.
För det är det andra med Colette, hon skapar mycket påtagliga miljöer och gestalter. Man kan ta på cigarettröken under kristallkronorna i de sluttande soaréernas sista timme. Man ser de mörka ringarna under ögonen på den unge gigolon. Man hör näktergalen och för den delen - Damen som sjunger.
Om det viktigaste i ett författarskap är att skapa just en stämning, några klara och tydliga rum och platser med ett alldeles eget ljus, ja, då har Colette och kanske Söderberg på den svenska arenan vunnit.

Men det räcker inte, i franskan finns i regel många ord för ungefär samma sak. Kanske också i svenskan. Där gäller det att välja rätt, och att välja ord på rätt nivå i språket för att hamna rätt. Där gäller det också att kunna blanda rätt. En dialog mellan varitéartister låter inte som en humla i en närmast sakral skog. Och så vidare.
Det här, att välja ord, och att ibland använda just litterära ord, (eller för resten, i franskan är en massa ord med nödvändighet litterära, det finns verbformer som bara används i skrivspråket) det utgör också stilen, liksom de eventuella och medvetna stilbrotten.

Nå, att försöka översätta Colette fick mig att fundera på detta med stil, och varför man inte använder begreppet nästan alls i svenskan. Den reflexionen står att läsa här.

Nu ska jag fortsätta med min översättning.

Les vrilles de la vigne

2008-10-19T20:46:00.003+01:00

Är så gott som klar med den lilla volymen Les vrilles de la vigne, Vinrankans klängen, typ. Det är fantastiska små stycken överlag. En återkommande gestalt är Valentine, en mondän ung kvinna med man och älskare och hem att ta hand om, och som sliter ut sig av allt detta. Klart att hon börjar se risig ut, tänker berättarjaget, hon sover för lite. Middagar varannan kväll, teater och supé ett par gånger i veckan, man och älskare. Det blir för mycket.
Hon har en enorm hatt, blont konstfullt uppsatt hår och smink. Det ordet ser man ju inte längre? Det är tungt med smink, Némis gestalter var också sminkade och sminket smälte, rann bort... En helt annan sak än våra dagars make up. Konventionellt umgänge har hon också som gör att hon måste vara försiktig och inte visa sig i den depraverade Colettes sällskap, men hon kommer ändå på visit. Tillbringar några timmar med författaren över en kopp te, lättar sitt hjärta.
Och bekymmer har hon. Älskaren går ifrån henne. Det är outhärdligt, och så är hon då trött och somnar och tappar hakan i värdinnans länstol...

Men en sak måste jag tillstå. Jag har svårt för djurkonversationerna. Det är liksom en Big Grej om man ska tro Kristeva-annonserna om Colette. Hon är gränsöverskridande, tar gestalt i allt levande. Fint, säger jag. Men när hon blir bulldog och katt så tycker jag att det är sådär.
Kanske har genren därefter slitits ut?
När hon däremot ondgör sig över havet vid Somme, det lömska tidvattnet som ingen människa kan lita på så tycker jag om henne igen.

För att inte tala om när hon älskar Damen som sjunger. Den är helt klart värd en översättning, den också. Om jag orkar en dag så...

Grå dag

2008-10-13T14:13:00.003+01:00

En liten bok vid namn Vrilles de la vigne, på svenska närmast Vinrankans klängen innehåller korta prosalyriska stycken (som man säger idag). Det är inte ens noveller, och de publicerades i flera versioner i början av 1900-talet. Den text jag fäst mig vid och tänkte försöka översätta här verkar vara skriven 1908.
Den heter Jour Gris och tillägnas Missy, Colettes partner(?) under den här tiden.

Grå dag

Till M....

Låt mig vara. Jag är sjuk och elak som havet. Stoppa om mina ben ordentligt med pläden här, men ta bort den där rykande koppen som luktar blött hö, lindblom och unkna violer... Jag vill ingenting, bara vända bort huvudet och varken se havet eller vinden som jagar löjligt över sanden och blir till puder över havet. Än mullrar den tålmodig och återhållsam, hopkrupen bakom dynorna, gömd längre bort än horisonten... Och sen, rätt som det är, kastar den sig fram med en krigares skrik, ruskar som en människa fönsterluckorna och föser framför sig och in under dörren fransar av stoff, spår, omöjliga att fånga, av sin eviga rörelse...

Ah! Så illa den gör mig! Jag har inte längre en enda vrå av mig själv för mig själv, mina händer som jag håller hårt för öronen hindrar den inte från att gå rakt igenom och kyla min hjärna... Tom, bortsvept, förskingrad, försöker jag förgäves samla ihop flikarna av min tanke; – den försvinner, påtaglig som en sönderriven rock, som en mås vars fötter man håller fast som gör sig lös genom att slå med vingarna...

Låt mig vara, du som kommer mjukt och skonsamt och lägger dina händer på min panna... Jag hatar allt och över allt annat havet! Gå och titta, du som tycker om det! Det slår terrassen, det jäser, sprutar gult skum, det speglar med död fisks glans, det fyller luften med en lukt av jod och fruktbar förruttnelse. Under de slutna vågorna anar jag det förskräckliga varelserna utan fötter, platta, hala, iskalla... Känner du då inte att vattnet och vinden bär, ända in i detta rum, lukten av skämda skaldjur? Oh! Kom tillbaka, du som kan göra nästan allt för mig! Lämna mig inte ensam! Ge mig under mina näsborrar som äcklet nyper och bleker, ge mig dina händer som doftar, ge mig dina varma torra fingrar fina som lavendel från bergen... Kom tillbaka! Håll dig precis intill mig och säg åt havet att dra sig tillbaka! Ge vinden ett tecken så att den går och lägger sig på sanden, för att iställt stillsamt leka tafatt med snäckskalen.... Ge den ett tecken: den kommer lägga sig på lätt dynorna och den kommer att roa sig med att med ett andetag ändra formen på kullarna i rörelse...

Jaha. Du ruskar på huvudet... Du vill inte, – du kan inte. Men ge dig då iväg och överge mig i denna storm, och må den riva murarna och må den ta mig med sig! Gå ut ur rummet så jag slipper höra dina onödiga steg. Nej, nej, inga smekningar! Dina händer som kan trolla och din förkrossande blick, och din mun som löser upp minnet av andra munnar kommer vara verkningslösa idag. Jag saknar idag någon som ägt mig innan alla andra, innan dig, innan jag blev kvinna.

Jag tillhör ett land jag har lämnat. Du kan inte hindra att där njuter ett helt landskap solens strålar, indränkt i doftande skog. Inget kan hindra att så här dags är trädens fötter där dränkta i djupt gräs, i den utsökta och milda gröna ton min själ törstar efter... Kom, du som inget vet, kom så att jag kan viska till dig: doften av min skog är lika med smultron och rosor! Du skulle svära på, när slyet av törne blommar, att en frukt har mognat men man vet inte var – där borta, här, alldeles nära – en ogripbar frukt som man inandas genom att öppna näsborrarna. Du skulle svära på, när hösten genomborrar och sårar de fallna lövdräkterna, att ett övermoget äpple just har fallit, och du letar efter det och nosar här, där borta, alldeles nära...

Och om du kom förbi i juni, mellan de slagna ängarna, då månen porlar över de runda vålmarna som är mitt landskaps dynor, så skulle du känna genom deras doft ditt hjärta öppna sig. Du skulle blunda med den allvarliga stolthet du döljer din lystnad med, och du skulle sänka ditt huvud med en ljudlös suck...

Och om du kom en sommardag till mitt land, till det innersta av en trädgård jag känner till, en trädgård svart av grönska och utan blommor, – om du såg på avstånd såg det trubbiga berget blåna, där stenarna, fjärilarna och tistlarna färgades av samma blandning av azurblått och violett damm, så skulle du glömma mig, och du skulle sätta dig ned där, för att aldrig mer i livet röra dig!

Det finns fortfarande, i mitt land, en dal trång som en vagga där en dimstråle breder ut sig och flyter om kvällen, en tunn, vit och levande dimstråle, ett graciöst spöke av dis vilande på den fuktiga luften... Upplivad av en långsam vågrörelse smälter den in i sig själv och blir moln, sovande kvinna och smäktande orm, häst med vidunders huvud... Och om du stannar för länge lutad mot dimman i den trånga dalen och dricker den kalla luften som bär den levande dimman som en ande, kommer en frossa att komma över dig och du kommer att drömma galna drömmar hela natten....

Lyssna nu igen och ge mig dina händer: om du följde en liten väg jag känner till, gul och kantad av fingerborgsblommor i brinnande rött, så skulle du tro att du klättrade uppför den smala stig som leder utanför livet... De sammetsklädda bålgetingarnas studsande sång för dig med sig och slår i dina öron som dina egna hjärtslag, ända upp till skogen, högt där uppe där världen tar slut... Det är en mycket gammal skog, glömd av människorna, och helt lik paradiset, lyssna nu noga för...

Så blek och storögd du ser ut! Vad har jag sagt dig egentligen? Jag kommer inte ihåg längre... jag pratade och pratade om mitt land, för att glömma havet och vinden... Och där är du blek och med svartsjuka ögon... Du återkallar mig, du känns så avlägsen.... Jag måste återigen lägga bakom mig, jag måste återigen rycka upp, ur mitt land, alla mina blödande rötter...

Här har du mig! Nu tillhör jag dig igen. Jag ville bara glömma havet och vinden. Jag drömde i vaket tillstånd... Vad var det jag sa egentligen? Tro det inte! Jag pratade förstås om ett underland där luftens doft berusade?... Tro det inte! Åk inte dit! du skulle leta förgäves efter det. Du skulle bara se en lite tråkig landsbygd, dystra skogar, en lugn och fattig by, en fuktig dal, ett blåaktigt och kalt berg som inte ens kan föda getter...

Ta mig tillbaka! här är jag igen! Vart tog vinden vägen i min frånvaro? I vilken fördjupning mellan sanddynorna surar den trött? En vass stråle klämd mellan två moln spetsar havet och studsar tillbaka hit, in i den här lilla flaskan där den dansar trångbott...

Släng den här pläden som kväver mig; se! havet blir redan grönare... Öppna fönstret och dörren och låt oss springa mot det gyllene slutet av denna grå dag, för jag vill plocka ditt lands blommor som vågorna fört upp på stranden, – oförgängliga blommor med rosa kronblad av pärlemor, o, snäckskal...

Meningen "J’appartiens à un pays que j’ai quitté" - Jag tillhör ett land som jag har lämnat, är en av de där meningarna man ska kunna utantill om man kan sin Colette.
Det där landet, eller landskapet som vi kanske lättare skulle säga, även om det franska ordet är land är det Colette sen ständigt återkommer till.
Barndomslandskapet och det sjunkna Atlantis.
Men det är också, märker man, underlandet, eller inbillningens land, fantasilandet som bara finns inne i författaren. Det ordlösa duet blir mörk i synen och svartsjuk när berättaren börjar tala om detta land.
För den som själv skriver eller är allmänt uppslukad av något är detta inte svårt att känna igen. De skrivna länderna är mäktiga kontinenter inombords, stormakter mot vilka enstaka familjemedlemmar då och då inte har något att sätta emot.

Jag har översatt den här texten rätt fort, jag behöver väl knappast tala om att det kan göras bättre. Och att jobbet innehöll två svårigheter, dels en mycket litterär franska med fina nyanser som förmodligen delvis gått förlorade, dels textens ålder. Man uttrycker sig ju inte sådär längre.
Å andra sidan, skulle vi översätta Hjalmar Söderberg till samtida svenska så skulle ju även han gå förlorad.

Sido

2008-10-11T17:38:00.003+01:00

Nu har jag gått över till Sido, som verkar vara ett av portalverken till författarskapet. Men än är jag bara i förordet, men eftersom läsekretsen (Bengt O) läser en tråkig biografi om Colette så känner jag att måste komma ikapp lite här, vad gäller själva levnadsteckningen.
Enligt förordet i Sido led Colette hela livet av att inte ha varit sin mammas (Sido i boken) älsklingsbarn, och därför skriver hon böcker som om hon hade varit det.
Vidare är då Sido en av de böcker man återkommer till enligt förordsförfattaren, böckerna om Claudine kanske man läser bara en gång. Och även en bok man gärna bitvis lär sig utantill, påstås det.
Det här öppnar lite av en ny värld för mig. Tanken känns rätt främmande, men helt fransk.
Och nu kommer jag över på något annat, men i början av mitt liv här i Frankrike sände teve en gång om året dictéer som hela franska folket kunde delta i och som folk verkligen följde. De var liksom ett samtalsämne sen på kontoret. Och i regel vann någon modersmålslärare.
I alla fall, franskan är ju ett språk som man delvis måste lära sig utantill för att någorlunda behärska.
Kanske är det då helt enkelt naturligt att man lär sig bitar av de böcker man gillar utantill?

Nå, tillbaka till Sido. Sido var alltså Colettes mamma. Hon hade varit gift en gång tidigare och fått två barn, sen blev hon änka och gifte om sig med Colettes pappa. Med honom fick hon också två barn och Colette var yngst.
Älsklingsbarnet var äldste sonen.

Tja, det är väl så långt jag kommit.
Återkommer.

Fjärran tillflykt

2008-10-07T18:32:00.003+01:00

är en liten roman som utspelar sig i ett gammalt halvt bortglömt franskt stenhus, övervuxet med vildvin och omgivet av kaprifol och gersmin och annat doftande.
Här dyker Colettes ungdomshjältinna Claudine upp som berättare igen, hon bor hos sin väninna Annie som äger huset och hon väntar på sin drygt tjugo år äldre man som ska komma tillbaka från en sanatorievistelse. Och hon längtar efter honom. För att slå ihjäl tiden lockar hon sin lilla väninna att berätta om "sina resor". Väninnan Annie som ser ut som en madonna, liten och mörk med svart hår och stora blå ögon och en ansiktsoval som en sorts nöt som jag glömt namnet på, är i själva verket en gatflicka som inte tar betalt. Hon har lämnat en drummel till karl, förstår man, och sedan dess är hon på orolig drift och ute efter kroppslig tillfredsställelse. Männen som passerar är många och unga och vackra och Claudine funderar över sin egen inbitna trohet och lycka, funderar på om hon avundas - och det gör hon inte. Ja, bara du slipper det, säger Annie någon gång. Slipper vad? Det unga köttets lockelse, eller något ditåt svarar Annie.
Så småningom dyker även Marcel, Claudines mans son upp. Han är en hyperfeminin bög, jämngammal med Claudine och vacker som en ung gud. Men våpig och pank. Han vill egentligen åka ifrån de två kvinnorna men Claudine som är den som skulle kunna ge honom pengar - låter bli. Lite för att plåga honom.
Annie broderar och är sedesam, sonen äter upp sig och sover ut i flera veckor och går sen runt och är vacker och Annie skulle så gärna vilja ha honom, men det går ju inte.
Ja, det är väl ungefär den yttre handlingen, och det låter kanske inget vidare, eller snarare händelselöst.
Men det är själva stilen som de säger här som gör boken till vad den är. Colette ser detaljer och skönhet överallt. Så här kan det låta:

- Låt dörren vara, Claudine, bönfaller Marcel. Kom hit istället, jag har en pormask vid tinningen sen två dar som jag inte har mod att klämma ut...
- Man får inte klämma, skyndar sig Annie att säga, man måste ta en fin nål och...
Ett skri gällt som en råttas avbryter henne.
- En nål! Varför inte en operationskniv?

Så småningom står Claudine där och ska klämma:

Marcels kinder darrar mellan mina händer av återhållet skratt och vällustig ångest. Detta finmejslade ansikte med sina slutna ögon, helt genomskinligt i lampljuset och som jag håller som en frukt i mina händer - vad är det för ett annat huvud som jag hållit just så här varsamt, ett ansikte lika ungt, lika sammetslent och gåtfullt, med slutna ögon?

Och på så sätt glider associationen över snabbt till något annat som berikar den här texten. Och det är mycket så Colette jobbar. Språket, bilderna läggs i lager över samma händelse. Alla är de vackra eller helt plötsligt ironiskt bitska vilket ger täta romaner trots en viss händelselöshet på ytan.
Gestalterna i just den här är också typiska. Det är ofta bitvis en halvvärld, en demi-monde vi möter. Den unge homosexuelle, eller den unga kvinnan som lever som Annie som då och då måste bryta upp och ge sig av. Det är människor från varitén och det är kurtisaner och unga gigolos. Kärleken i dess olika former står i centrum och människorna kretsar kring den, så gott de kan.

Så småningom kommer i alla fall Claudines man hem och det blir en besvikelse för dem båda. Han har åldrats, blivit en gubbe. Claudine lider stoiskt, visar inget. Och snart dör han.
Också då, då vännerna med Annie i spetsen, kommer till den ensamma Claudine på visit, förundras de över hennes livsmod, hennes splendid isolation, hon lever med husdjuren och huset. Tar hand om det växande. Sörjer antagligen, men djupet i den sorgen anar de inte. För hon låter dem helt enket inte se det. Stoiskt som en spartan uthärdar hon och finner glädje i den lilla världen.

Foto

2008-10-07T14:54:00.000+01:00

Bildgooglingen gavlite fler träffar. Mer kommer så småningom.

Colettes liv

2008-10-07T14:51:00.002+01:00

Det här var det enda jag hittade på nätet om Colette, en riktigt rolig text av någon som heter Anna Rotkirch och som har läst en av dessa tio biografier då...
Den ger liksom mersmak tycker jag.

Colette, Duo

2008-10-07T08:29:00.006+01:00

Jag fortsätter läsa Colette. Och om Colette, i den mån det finns något.
Samtidigt. Det finns ett tiotal biografier över henne, alltså seriösa biografier där den mest kända biografen är Kristeva. Av dessa tio finns ingen på mitt kvartersbibliotek. En (den av Kristeva just) på min fnac. Vill jag läsa dem allihop, och det vill jag väl i och för sig inte, men jag skulle gärna kolla på dem, så får jag masa mig iväg till ett jättebibliotek. Eller köpa osett på någon internetshop.

Hur som helst, jaghar nu läst ut Duo, historien om ett par som under några tidiga vårdagar lämnar staden och teatern och åker till egendomen på landet. Man anar enekonomisk kris i antågande, allt förfaller och förvaltaren lurar dem antagligen, och allt är bleka pastellfärger i det klara vårljuset och fantastiskt vackert.
En violett reflex på hustruns kind från ett skrivunderlägg i marokäng (det ni!) är dock inledningen på slutet.
Maken vill se den igen, den dansande skimrande fläcken och hustrun förnekar det violetta skrivunderläggets existens.
I det döljer sig, får man så småningom veta efter en förfinad psykenas kamp ett tunt brev skrivet av hustruns älskare.
Och det blir början på slutet.
Den lilla tunna boken slutar med att man förstår att mannen tar sitt liv.

Men anslaget är det typiska för Colette, något så efemärt och förtrollande som en reflex av ett skrivunderlägg blir - Ödet.

Colette

2008-07-01T14:11:00.007+01:00

Har jag skrivit om Colette förut här? Vet inte, tror inte det. Lånade i alla fall i våras en bok med tolv av hennes romaner, och så läste jag.... kanske två, tre? Kom av mig när jag läste l'Entrave, stom tydligen heter I bojor på svenska.
Hur som helst läste jag om La Vagabonde, Varieté på svenska.
Det minns jag.

Och nu verkar det som om jag håller på att undersöka den här saken närmare. Jag har själv sex av sju pocketböcker som kom ut på Trevi på sjuttiotalet, kanske början på åttiotalet av Colette.
Jag läste dem då, som ung alltså.
Och så vill jag minnas att det gick en fransk teveserie i svensk teve om Claudine, flickan som är huvudperson i Colettes genombrottsböcker, en serie om just Claudine.
Men, och det är min fråga, vad hände sen?
När jag googlar på svenska sidor under rubriken Colette så hamnar jag bara i någon sorts heminredningsaffär.
Finns hon fortfarande i Sverige?

Utantill

2008-04-25T09:32:00.001+01:00

Pennac är alltså lärare, före detta cancre och han undervisar nya cancrar i franska. I litteratur.
Tänkte översätta en bit där han funderar kring detta med att lära bitar av centrala verk utantill. Ja, utantill.

"Et pourquoi ne pas apprendre ces textes par cœur? Au nom de qoui ne pas s'approprier la littérature? Parce que ça ne se fait plus depuis longtemps?[...]Apprendre par cœur? A l'heure où la mémoire se compte en gigas!
Tout cela est vrai, mais l'essentiel est ailleurs.
En apprenant par cœuer, je ne supplée à rien, j'ajoute à tout. Le cœur ici, est celui de la langue.
S'immerger dans la langue, tout est là."

Och varför inte lära sig dessa texter utantill (par cœur=genom/med hjärtat)? I vems namn inte tillägna sig litteraturen? Därför att man inte gör så längre?[...]
Lära sig utantill? Idag när minnet räknas i giga!
Allt detta är sant, men det viktiga är inte med.
Lär jag mig utantill ersätter jag inget annat, men jag lägger till - till allt.
Hjärtat i det här fallet, är språkets hjärta.
Att genomsyras av språket, allt ligger i det.

Pennac har förstått det där, lär man sig en text utantill så kan man tänka en annan människas tanke. Man är i språket. Ett med någon annans språk. Tanke.

Ska man medge att andra människor tänkt kloka saker genom historien? Ska man tro att dessa saker även varit viktiga? Ska man också anta att andra människor som ägnat sina liv och sin talang åt detta, att skriva ned sina tankar både har något att lära oss och att säga oss?

I såna fall är det inget fel att lära sig bitar utantill. Medan man är ung och har lätt för det.

Skolsorg?

2008-04-23T16:45:00.003+01:00

Läser Chagrin d'école av Daniel Pennac. Skolsorg eller hur man nu ska översätta titeln.
Det är nu inte en roman, snarare en kåserande framtställning av hur det är att vara un cancre, ett oöversättligt ord, åtminstone till svenska. Dålig elev? Klassens idiot? En nolla? Obsklass, hette det man skickade canrarna till på min tid, vad det heter nu vet jag inte.
Och själva ordet som jag mycket väl förstår vad det är - på franska - vet jag inte om det äger en motsvarighet på svenska, ens i verkligheten?
Erkänner man canrens ställning som just canre i Sverige, eller håller man på och säger: Jamen han/hon är ju bra på så mycket annat?
Vet ej.
Här säger man det inte i alla fall. En gång canre, alltid cancre.
Och just Pennac påstår sig alltså ha varit cancre, först under första året på gymnasiet då han var ivägskickad på internat började han intressera sig för sådan som kunde "ge en framtid".
Läsning till att börja med, men framför allt som inte var obligatorisk läsning i skolan.
Och han får en snäll gammal fransklärare som begär av honom att han ska skriva en roman. Ett kapitel i veckan, och för att "kritiken ska hamna på en någorlunda nivå, så vill jag att den ska vara rättstavad", sa farbrorn.
Detta verkar vara vändpunkten för Pennac.
Innan dess har han förklarat hur cancrens liv blir ett liv av dubbla lögner, hemma och i skolan, men också hur det blir en sorts identitet.

Det är en ganska trevlig bok mitt i alltsammans, humoristisk, ibland lite pratig, ibland väl banal - det han säger känns som självklarheter, men ibland säger han å andra sidan något som man inte tänkt på förut.

I övrigt talar han sig varm för just internatet för canrarna, det minmerar ljugandet en del, vilket är bra för studierna, vad jag fattar.

Har läst knappt halva. Återkommer.

Språk

2008-04-04T16:46:00.005+01:00

Fortsätter med Makïne och ser mer och mer hur även han använder sig av detta språk som kan förefalla förlorat, otidsenligt.
En vacker ariska (kvinnlig arier???) arisk kvinna, säger han.
Inte en vacker kvinna med ariskt utseende. Arier.
Ja, jösses. Det krävs ett visst mått av jag vet inte vad för att göra så.
Man kan ju inte säga en vacker asiat, en vacker neger, en vacker judinna.
Eller kan man?

Hos Némirovsky, ett annat uttryck, som öppnar en värld, sagt av en bitter ung soldat:
"Ja, nuför tiden kan man inte längre kalla de unga flickorna för unga flickor. Nu är de flickor, kort och gott."
Fast det fungerar inte på svenska.
Min svärmor som en gång var en väluppfostrad liten flicka och numera är en dam, skulle aldrig säga "flicka" utan denna precisering, ung flicka. Hos henne sitter det i ryggmärgen.
Så vad betyder det?
Fille betyder flicka, kan användas för att separera skolbarn t ex: Flickor åt höger och pojkar åt vänster, tack!
Men om ett barn säger man petite fille, om en könsmogen flicka (i brist på bättre svenskt uttryck) jeune fille, för att visa att hon är av god familj och fortfarande oskyldig. Typ.
Fille, tout court, ja, det är en... flicka som inte har oskulden i behåll.

Och säger man fel, även idag, så visar man att man inte kan nyanserna i detta språk fullt av fällor som visst kan sägas ha med både kön och klass och allt vad man vill att göra.
Naturligtvis är språket på skolgårdarna ett annat, och samtidigt, det finns fortfarande barn som niar sina föräldrar och som lär sig att de är eller ungås med "des jeunes filles" eller kanske till och med "de bonne famille". Av god familj.

Ett samhälle fullt av nivåer och skikt, också i språket.

Requiem pour l'Est

2008-04-03T16:40:00.003+01:00

Har börjat läsa Requiem pour l'Est av Andreï Makine.
Efter att ha läst mycket av Irène Némirovsky blir läsningen än mer givande. Gemensamt har de båda att de är ryssar och skriver/skrev på franska.

Némirovskys förhållande till det franska språket kan verka tämligen oproblematiskt. Hon är uppfostrad på franska av en fransk guvernant, hennes mor talar endast franska med henne. Hon säger själv någonstans att hennes ryska är sämre än hennes franska och att då hennes föräldrar talar jiddish så förstår hon knappt vad de säger.
Den stora delen av sitt verk skrev hon på trettiotalet i ett hårdnande rasistiskt klimat. Detta speglar dock hennes böcker. Hon talar inte om språk som identitetsskapande, vilket vi har en stark tendens att göra nu, istället talar hon om "ras", ett begrepp som idag blivit omöjligt. Ingen skulle väl gå med på mer än yttre olikheter om man nämner ras idag.

Makïne däremot är i första hand ryss, dock "inympades" det franska språket tidigt i honom då hans mormor (om jag minns rätt) talade franska med honom.
Hans barn- och ungdom präglades sedan, liksom Némirovskys för övrigt, av det franska språket och den franska litteraturen som tillflyktsort, i hans fall undan sovjetdiktaturens förtryck.
Till sin förvåning fann han dammiga luntor på franska på biblioteken i Sovjet som han antar, om makthavarna bara hade kunnat läsa dem, skulle ha varit strängt förbjudna.

Både Makïne och Némirovsky älskar det franska språket och de idéer de förknippar med det.
Némirovskys språk präglas av en utsökthet som få författare lyckas komma i närheten av. Makïnes språk är mer komplicerat, rikare om man så vill, men också mer språk, mindre bild.

Båda är de barn av sin tid. Némirovskys berättelser är strängt kronologiskt berättade, innehåller så gott som inga longörer, är "spännande", överraskande och välkomponerade enligt ett klassiskt schema.
Makïnes romaner däremot innehåller mer av de hopp i tiden som idag framstår som närmast omöjligt att undvika i en roman. Det är som om Némi behåller korten i en kortlek i ordning där Makïne känner sig tvungen att blanda dem för att hålla läsarens intresse vid liv.
Nå, nu är det inte så att Makïne skriver tråkigt, men tyngre är det, framför allt i ämnesval men även i språk. Det handlar om människor som formas och lever i diktaturer och krig.
I Requiem är huvudpersonen en militärläkare som får uppdrag åt den sovjetiska underrättelsetjänsten (fast dit har jag inte kommit än), dock börjar historien på ett helt osannolikt sätt:
En liten pojke bor i ett hus skymt av en skog mellan en flod och ett berg. Han lever där med sin mamma och pappa, förstår man.
I flykt, förstår man också. Föräldrarna "kommer inte till diktatorn" som berättaren uttrycker saken, men då bestämmer sig diktatatorn för att "komma till dem".
Detta i form av att sprängladdningar börjar höras, sten börjar rasa omkring dem, så småningom rullar en offantlig granitskiva rakt in i deras hus.
Föräldrarna som är utanför huset blir livrädda, modern ber och fadern vrålar.
Så kommer de in i stugan och den vagga som de hängt upp i taket, i vilken barnet ligger, är oskadd.
Puh.
Så småningom händer ändå det att föräldrarna blir funna och skjutna. Vid det laget är pojken något större och befinner sig i en kvinnas famn, gömd. Han vill skrika men hon håller för hans mun, och hennes hand darrar, vilket gör honom tyst. Hon sjunger på ett främmande språk för honom, för att lugna honom. Under flykten sen sammanfaller för pojken orden med det han ser. Det är hans första minne av att ha ett språk.
Och den mystiska kvinnan, med det vita håret och det främmande språket, anar man är fransyska.

Sen lämnar Makïne pojken som så småningom blir läkaren i historien.
Dock framgår att han vuxit upp på barnhem och att han i alla sociala sammanhang är "omöjlig". Han måste ljuga om sin bakgrund eller förtiga den, för folk tror honom ändå inte.
Han måste påstå att han är ungefär som alla andra.

Jaha. Det är så långt jag kommit, utöver detta har jag fått se lemlästade kroppar i kanten av olika krigshärdar, och jag har också fått se hur den unge läkaren så småningom inte står ut med det och går med på att byta identitet.
Som det nu är befinner han sig, med den nya identiteten i USA.

Exil och minne,

2008-03-28T08:45:00.005Z

För den som är intresserad av "den europeiska problematiken" eller vad man nu i brist på bättre ska kalla det hela, har Bodil, i vanliga fall Under pausträdet, eller på Salongen skrivit en fantastiskt essä (DN). Läs den!

Min första tanke efter läsningen av Bodils text var att Europa både är just det hon skriver om, etnisk rensning och utraderande av platser och språk, samtidigt som det på andra ställen i Europa finns människor som har kvar rötter på platser, ända ned i medeltiden eller kanske djupare.

Hur som helst, i min läsning av Némimrovsky kommer det nog så småningom ytterligare en text om Vargar och Hundar på just ovan nämda Salongen.
Och så har jag börjat läsa Makïne, den andra ryssen som skriver på franska, och som även han skriver om platser och språk som inte längre finns. Eller för resten, jag tar i.
Men den bok jag nu läser heter Reqviem pour l'est, Rekviem över öst, och den börjar med att Stalin dör och tar sig sedan fram till vår tid.
Men jag är inte klar, så jag återkommer till den.

Bernur har också läst Ensamhetens vin, en bra läsning. Han frågar sig i slutet om det finns fler som hon, fler bortglömda juvelskrin på havets botten liksom? Jag vet inte. Men jag tror det.

Ja, det var nog allt, eftersom jag inte har någon länklista.

Musée du Quai Branly

2008-03-21T10:13:00.012Z

Håller på att samla ihop mig för att gå till Musée du Quai Branly, museet som har en enorm samling föremål från det som förr kallades primitiva kulturer, och som nu kallas de första konsterna.

Tänkte titta på det som arkitektur, och började kolla vad som skrivits om det i svensk press tillgänglig på nätet. Återkommer till det.
Vill först hänvisa till en intervju med arkitekten, Jean Nouvel, som finns hos den franska-tyska tevekanalen arte.
Han talar i den här intervjun om det som alltid upptar arkitekter, man befinner sig i ett sammanhang man måste förhålla sig till, i det här fallet vid Seines strand i skuggan av Eiffeltornet. Marsfältet och den homogena huassmanianska stenstaden skapar ram.
Det andra arkitekten har att förhålla sig till är förstås vad det är för sorts byggnad han/hon ska skapa, innehåll, form, funktion - berättelse.
Nouvel säger att han vill att besökaren direkt ska förstå att här förflyttas han i tid och i rum, han befinner sig i något - Annat.
Slutligen säger Nouvel:

Il était très important de créer un espace avec une très grande spiritualité parce que tous les objets qui sont ici sont liés à des dieux, à des croyances qui ne sont pas les nôtres, aux cultes des ancêtres, des objets qui contiennent des restes des ancêtres.
Ces objets sont très mystérieux et chargés d’un énorme pouvoir vis-à-vis des civilisations qui les ont crées. Donc il fallait vraiment un énorme respect, il fallait mettre une architecture en relation avec un art qui pour une fois n'a jamais été pensé pour aller dans un musée.

Det var mycket viktigt att skapa en plats med stort andligt innehåll därför att alla dessa föremål har relationer till gudar, till olika trosformer som inte är våra, till dyrkan av förfäder - föremål som innehåller rester av förfäderna.
Dessa föremål innehåller enorm mystik och kraft i förhållande till de civilisationer som frambringat dem. Det behövdes alltså stor repekt från vår sida, och det blev nödvändigt att skapa en arkitektur för en konst som aldrig var tänkt att hamna på museum.

Att det inte varit enkelt, tycker jag mig ana här.

Började på uppmaning av en svensk god arkitektvän kolla vad som stått att läsa om det här museet i svenska tidningar. Det var inte så mycket. P1s journalist har inte förstått nånting. I Expressen gillar Carl Henrik Svenstedt Jacques museum och i övrigt har DN varit flitigast. Peder Alton skrev om det då det var nytt. Sedan har Stefan Jonsson skrivit två essäer (här och här)- om man nu ska betrakta dem som texter om själva museet. Känner mig tveksam till det, men han tar det till utgångspunkt för "post-koloniala" resonemang. Får man väl kalla det hela.

Om man nu läser de här artiklarna får man en rätt märklig bild av det här museet. Jonssons texter ger ingen bild alls att tala om, utan handlar mer om allt det som inte är gjort i museet. Vad som faktiskt finns där och som de andra ger mer fingervisningar om, det låtsas han inte riktigt om.
Vidare är det som om man måste, som svensk skribent, ta politisk ställning då man recenserar ett hus. Visst är politik i gamla höger-vänster-fållor ett säkert sätt att förhålla sig till tillvaron, man markerar.
Men om man låter bli då? Om man vågar sig på att se det här museet som ett konstmuseum - är det då lyckat eller misslyckat?
En parallell: Är det egentligen, i såna fall, rimligt att klumpa ihop all europeisk konst? Även tjecker gör ju anspråk på svenskt krigsgods från stormaktstiden. Grekerna vill ha tillbaka Parthenon-frisen från British Museum. Och så vidare.
Förflyttningen av konstföremål har ofta, om än inte alltid, en våldsamma historia.
Om man nu flyttar på konstförmeål, om man accepterar den tanken över huvud taget, och det kan man förstås låta bli, men jag väljer att göra det just nu eftersom det är en del av vår historia, ja, då får man väl sedan betrakta resultatet. Gör det nya sammanhanget föremålen rättvisa? Tillåter det, för den som vill, en fördjupning av just den historiska aspekten?

Och det verkar ju det här museet göra, om man ska tro både Alton och Svenstedt. Men man måste ta ett steg i den riktningen själv, det skrivs en inte på näsan. Man måste alltså komma dit med ett bagage där ett visst hum om historia ingår, man måste alltså ha en viss bildning. I såna fall, om man förutsätter att besökaren har det, så verkar museet tillfredsställande.
Museet verkar tala till en vuxen publik med en viss allmänbildning, det ställer föremålen i centrum, belyser, förtrollar, förflyttar besökaren i tanken.

Och detta skulle jag vilja påstå är det tilltal som den franska kulturen har. Man förutsätter att folk kan tänka själva, forska vidare om så är, diskutera, kritsera.
Medan det för svenska besökare verkar mer eller mindre svårt. För somliga helt omöjligt.

Tja, det här var nu ingen roman, men det var en fransk kulturyttring. Och jag tar för givet att läsekretsen klarar det.
Hej på ett tag.

Uppdatering: Här går det dock även för mig en gräns. Mänskliga kvarlevor tycker jag över huvud taget att man ska låta vara ifred i största möjliga utsträckning. Så där stöder jag kravet på återbördande till jorden. Och hävdar inte "jord som jord". Nä. Rätt jord ska det vara!

Les biens de ce monde

2008-03-13T11:07:00.004Z

Les biens de ce monde - jag har bara läst de första kapitlen och får redan här en föraning av Kejsaren av Portugallien, fast i ryskjudisk tappning. En fattig judisk pappa i gettot vars hustru dör ska ta hand om den lilla dottern, Ada, hon är mycket liten då i början, har smal nacke och är illa klädd, och pappan är fattig, fattig och sliter och sliter och önskar henne en bättre jordisk lott än hans egen.
Det känns som om det bara kan gå på ett sätt -

Men det ska man väl inte utgå ifrån, eller ska man?
Om man börjar lära känna en författare kan man misstänka. Men man kan aldrig veta förrän man har läst klart.
Har någon tänkt på att man kan sakna människor man aldrig har träffat? Författare vars verk man känner väl eller släktingar som återberättas för en som syskonsjälar, vars pennor och block och andra små ägodelar man får ta över. För att man anses ha beröringspunkter.
Snälla människor som älskats av dem man älskar och som man aldrig har sett.

Världen går igenom en, finns där, man styr inte alla gånger vilka som bebor ens inre rum.
Man rör sig som en pärla över berättelsens röda tråd. Livstråden och ariadnetråden.
Vet inte vad som väntar, vet bara att den finns där och en dag kapas av nornorna eller andra mytologiska väsen.

Némi igen

2008-03-11T16:00:00.004Z

Har satt igång med den sista boken av Némirovsky i min trave, Les chiens et les loups, och har just börjat.
Men lite mer om Némi först. Jag tog mig faktiskt igenom den där biografin över henne, även om den var tråkig så var den grundlig och man fick liksom mer kött på benen av yttre omständigheter.
Och nu håller jag på att tråckla med en längre artikel om henne som bygger på all den här läsningen. Jag har skrivit och skrivit, känns det som, fast så är det ju inte riktigt heller. Jag har levt med den här författarinnan, läst det mesta av henne, läst om henne, googlat på Kiev och Tjechov och Ukraina. Jag har liksom förflyttat mig både i tid och i rum, så gott det nu går.
Nice och Rivieran och Paris, hennes andra uppehållsorter, ja, förutom Kiev och spår av gettot - som hon aldrig levt i men som hon väl känner, känner jag ju ytligt till ändå.
Jag har verkligen trängt in i en för mig ny värld och jag menar att jag lärt känna en människa, Némirovsky, ganska väl.
Och därför blev det så jäkla sorgligt både att läsa och att skriva om hennes slut.
Auschwitz 1942.
Två flickor kvar på franska bondvischan med en pappa som bara vill en sak: följa sin hustru. Och det får han ju göra också, några veckor senare.
Och sen står de där, barnen, en förvirrad och ledsen förläggare tar på sig det ekonomiska ansvaret för barnens uppfostran.

Alltså, Auschwitz som siffror och bjäbb om vilket brott mot mänskligheten som är värst - det kan man slå ifrån sig.
Men när en människa som man lärt känna och som man tycker om dör där - ja, då är det som om själva sorgen återigen träder fram. Om den nu är grundkänslan i tillvaron, eller om den är en påminnelse om vad som väntar oss alla.
Att multiplicera den med många miljoner...
Ja, det enda man kan säga är väl att det satte ett djupt s(p)år i mänskligheten.

Nu kan man förstås tänka också att Némi blir kvar, trots allt. Texterna finns där, och det är ju bra.
Ändå, det gör faktiskt ont.

Ny ort

2008-03-10T19:52:00.005Z

Kära vänner,
Sviterna av senaste Sverige-besöket sitter i, och jag har, lite trevande sådär, tänkt försöka mig på ett bloggande också om svenska fenomen, eller svensk läsning, antar jag. Mest av tidningar, bloggar och nät, men kanske också några böcker slinker med. Resultatet har jag preliminärt döpt till Blott Sverige, kanske borde det vara Blogg Sverige, som om jag vore snuvig, men tja. Jag kom inte på något bättre. Citatet (Almqvist?) har jag främst snott från Jelena, som visserligen inte använder det just här, men annars så...

Men jag tänker att jag kanske är kluven i två helt enkelt (minst) och det skulle då få sin naturliga avbild i det dubbla bloggandet.
Och så slipper jag den här etiketten, Undantag, och det ska bli skönt.
Ordning och reda, det är min melodi.
Hej så länge.

Ytterligare ett svenskt boktips

2008-03-07T13:52:00.002Z

innan jag åker härifrån den här gången.
Spåren av kungens män av Maja Hagerman, och då befinner vi oss i medeltidens Sverige, eller kanske mer Skandinavien. Tyngdpunkt på Skåne, Öster- och Västergötland och så Danmark, England och lite Norge.
Men framför allt, det handlar om den tid då vikingarna blev kristnade och Sverige så småningom började anas. Det handlar om hur den nya religionen, kristendomen, inplanteras och hur besvärligt det är, särskilt i Uppland, och hur kungamakt och kyrka tämjer och ändrar nordbonas tänkande.
Det är en helt fantastisk bok, har sällan läst något så spännande. Framför allt får jag lära mig att mycket av det nya kommer direkt ifrån England, så där faller min teori om att Sverige egentligen är en sorts del av Tyskland, rent idémässigt alltså.
Vikingatidens övergång i medeltid och kristendom kommer nästan mer från England än från Tyskland.
Det är SEN vi blir tyska.
Det var bara det.

Utflykter i Europa

2008-03-03T13:11:00.003Z

Hej,
Har läst Burmans bok om Klara Johanson och blev glad för det var en så bra och välgjord bok. Ville bara ha det sagt.
Och så läser jag Klara själv i en liten samlingsvolym vars namn jag glömt och slås av hur tyskt orienterad hon är. Det framgår ju även av biografin. Men egentligen är det det enda som placerar henne i ett annat sekel.

Har även läst halva Popovas bok om den svenska överklassen. Orsaken till att jag inte kom igenom hela var att den var så tjatig. Själv verkade författaren mena att överklassen var full av individer. Jaha? Efter att ha läst det jag läst skulle jag vilja säga att den svenska överklassen utmärker sig genom sitt goda bordsskick och genom sina stora kunskaper om den engelska överklassen som de allihop refererar till. (I övrigt är de banne mig identiska, åtminstone i Popovas något avslagna tappning.)
Precis som den svenska medelklassen som har järnkoll på vad The Guardian eller Wallpaper skriver och som följer alla brittiska teveserier och alla filmatiseringar av engelska klassiker.

Och för att ta sig tillbaka till Klara Johanson så misstänker jag att hon liksom tillhörde den sista generationen där, innan det svängde.
Man borde skriva en bok som heter Från Luther till Klara Johanson, svenska intellektuella under 400 år.
Hur jag nu fick ihop det.
Nej, nej, det får jag ju inte.

Och man borde framför allt lära sig tyska. Det är vad man borde. Kommer bli jättesvårt om man bara läser franska romaner.
Hur som helst, man kanske kan hänga på barnen?

Vad jag tänker här nu är att Sverige återigen gör sig till en del av Nordeuropa, mer än något annat. Kanske är det den stora skillnaden. Idag är Sverige just en del av Nordeuropa, inte längre Västeuropa som när jag var barn.
Kontinenten har liksom bytt plats kring mig.

Läsförsök i Sverige

2008-02-27T12:17:00.002Z

Har läst "I trygghetsnarkomanernas land" och blev irriterad, men läste klart. Jag blir alltid irriterad på folk som inte kan skriva korrekt svenska, och även om felen var få, så fanns de där. Nåja. Kände jag igen mig? Inte mycket, fast jag har cykelhjälm.
Tyckte jag att det stämde? Tja, men något saknades också, en distans till ämnet, en vidare jämförelse, det var som om en av dessa trygghetsnarkomaner själv tog till orda och egentligen tyckte att allt var bra utom att han inte fick röka på krogen längre.
För vem köper egentligen all idiotisk barnsäkerhetscrap som lanseras?
Jag känner ingen.

Så har jag läst en halv sida i "Bitterfittan": Kommer inte läsa klart. Har sällan haft så långtråkigt - redan på en halv sida. Och så ogillar jag den vulgarisering av språket som författaren ägnar sig åt. Jag är inte emot svordomar och ord som fitta i sig, men sida upp och sida ned. Ja, då tappar jag fullkomligt intresset.

Och så gick jag över till tidskriften Arkitektur. Där kan man läsa följande:

Den kränkande bostadsarkitekturen
Dagens bostadsarkitektur uppträder infantilt oansvarigt och kränker dem som bor i dem...

Jag vet inte, det är som att ha hamnat i en sorts Lustiga huset. Vad man än gör så måste man gå klart banan. Hur knäpp den än är. Man kommer inte ur det.
Nu återgår jag till att läsa franska romaner igen.
See you!

Skidor

2008-02-22T17:11:00.002Z

Bloggaren tar nu SPORTLOV och kommer under detta lov endast att läsa franska romaner i vilka man finner ett brett inslag av vintersport. Typ OS. Och Sverige ska ta medalj, annars är bloggaren inte med.

Kan man säga skidom, låtom oss åka skidor, alltså?
Eller låter det bara inte klokt?
- Skidom mot Nordstjärnan, broder.
Alltså, man kan ju skida. Då bör man kunna skidom.
Hej.

Skiss

2008-02-21T19:44:00.003Z

Håller på att skärpa mig för att skriva en seriösare grej om Némirovksy. Har i syfte att möjligen
få någon ordning på det svenska mottagandet av Ensamhetens vin samlat alla recensioner längst ned i inlägget här. Blev ju rätt irriterad på en del recensenter, men har nu läst det mesta igen.
Némirovsky missförstås, eller snarare förstås inte alls på ett par punkter, dels det judiska - hon är ju kritisk mot det och egentligen i snävare mening bara mot det hon sett av det judiska, det vill säga sina egna föräldrar och deras vänner och (affärs)bekanta. Och dels egentligen det ryska/östeuropeiska och kanske även tiden i sig, mellankrigstidens uppsluppenhet och egoism, dess löpande amok, eller vad man ska kalla det.
Allt jag läst av henne hittills är djupt pessimistiskt om människorna - över huvud taget.
I början av författarskapet skildrar hon just östeuropeiska judar (och andra, främst ryssar) exilerade i Frankrike. Så småningom, efter att själv ha varit bosatt några år i Paris och dessutom gift sig med en man med ungefär samma bakgrund som hon själv, men framför allt, efter att ha slagit igenom på den franska litterära scenen så börjar även fransmän träda in i berättelserna.
Inte heller de är särskilt optimistiska, glada eller "genomhederliga", återigen, tiden talar genom berättelserna. Tiden av spekulation och tändstickskrasch, tiden av lösa rykten och stora mängder människor uppryckta med rötterna. Besvikelserna och desillusionerna står som spön i backen, liksom champagnen sprutar och sportbilarna ilar - mot Nice, mot Biarritz...

Och samtidigt, efter Hitlers maktövertagande 1933 är Némirovsky inte omedveten om vad som väntar. En av de nazikritiska tidskrifter hon medverkar i har en mycket talande artikel om just det. En anförvant i USA tycker att hon och hennes familj ska flytta dit, men det gör de inte.
Och vad har hon inte att förlora, egentligen?
Rotad, äntligen rotad kan man säga, och det i landet hon alltid längtat till, ända sen barnsben.

Man kan ju föreställa sig att de/hon inte kunde föreställa sig något som kunde vara så väldigt mycket värre än barndomens ryska pogromer? Och från dem hade hennes familj varit förskonad.

Och i slutet av författarskapet är majoriteten av gestalterna franska, om än med inslag av "vandrande judar" - Själarnas Herre. I Storm över Frankrike är det, vad jag minns, fransmän av alla de sorter som flyr. Två minns jag skildrade med kärlek, resten, ja, det var fortfarande egoistiska och inskränkta människor - ur alla samhällsklasser.

Tja, det är ju bara att inse, jag måste läsa klart den träliga biografin. "Facit" så att säga.

Kommentar av dagsläget

2008-02-19T09:21:00.004Z

Dear friends,

Uppdaterar (21 feb) här med en artikel ur DN som jag tror är svaret på såna här problem. Föräldrarna måste engagera sig i sina barns skolarbete. Hur mycket? Ja, det beror på de enskilda barnen, men de allra flesta högstadiebarn är ännu inte självgående.

Eftersom flera av er gjort mig uppmärksam på den artikelserie som nu pågår i DN om den svenska lärarutbildningen, här och här, och eftersom även jag läst artiklarna så gör jag alltså det här undantaget.
Vad ska man tro?
Visst sätter artiklaran fingret på en tendens som vi sett länge, framför allt i svenska media, men säger de så mycket mer? Handlar det om enstaka fall (ja, det verkar det ju göra) eller är det så här överallt där lärare utbildas? Och har alla framtida lärare helt mist förståndet och hoppat i galen tunna?
Värst är väl den där skolledningen på lärarhögskolan, vad jag kan se.
De eventuella elever som vinner sina processer kommer ju ändå inte hålla i många dagar i klassrummen.

Jag tror alltså att media ger en jäkligt skev bild av skolan och utbildningsväsendet, men jag tror också att något måste göras åt saken. Låt Björklund försöka.

Dessutom, folk som är rättshaverister och inte egentligen klarar något normalt jobb måste ju också ta vägen nånstans. Har någon tänkt på det? Att de är samhällsekonomiskt olönsamma ska gudarna veta, men vi kommer inte bli av med alla som är just det utan att ta till väldigt drastiska metoder.

Bernur har en intressant reaktion på artikeln, och mammann skriver realistiskt om än något idealistiskt om skolan. Jag menar, om man har läst hennes inlägg tänker man att det måste finnnas något mellan 2,75 och 8, som också fungerar.
Annars tycker jag att det ylas väldigela i bloggosfären (kolla knuff.se) om samma sak.

2008-02-19T09:01:00.004Z

Gör en paus med Sarraute och har tagit upp den där biografin om Némirovsky igen. Den är visserligen både rörig och snacksalig men den ger trots allt en del information, om än ej mycket.
En sak som ändå slår mig är att Némirovsky redan då (mellankrigstiden) anklagas för att skriva "melodramatiskt" och här infinner sig onekligen jämförelsen med Sarraute. S har visserligen inte debuterat än, men hon gör det, om jag minns rätt redan 1939, och det med en bok som är Némirovskys böckers raka motsats.
Det är som om det är Sarraute som bär framtiden i sitt sköte, typ. Hennes oändligt långsamma och ordrika texter som innehåller så osannolikt lite. Åtminstone om man är ute efter just dramatik och skeenden, förlopp, orsakssamband, en berättelse av klassiskt snitt.

Man kan i viss mån förstå att det är Némi som faller i glömska, åtminstone till att börja med. Det hon skriver passar inte in i den föreställning man vill ha om livet, världen, litteraturen och språket under efterkrigstiden.
Hon är storslaget rysk - men på franska.
Och här tar ju själva språket, stilen över.
Och jag misstänker att den strömningen fortfarande är den ledande, också idag, och det är även den strömning som Makïne ondgör sig över i intervjun jag citerade bitar ur för en tid sen.

Här ser jag förstås även en parallell i den svenska samtiden och litteraturen, som även den lider av exakt samma självbild som den franska.

Och man kan även se varför Hollywood tagit över rollen som berättare av de klassiska sagorna eller berättelserna. Där gör man ju det hela med en jäkla dramatik, oftast saknas förstås européns subtilitet och mångtydighet mitt i alltsammans. Men action är det, ont och gott, spännande och bra musik.
Och mer har vi väl egentligen aldrig begärt av våra berättare?

Bloggaren TVIVLAR

2008-02-17T20:23:00.003Z

Kära vänner, tvivlar starkt på att jag orkar ta mig igenom Sarrautes barndom.
Senast samlar hon tomma parfymflaskor under tre sidor och så småningom kommer den andra rösten och säger: Himla konstigt, hörrödu, att du inte tog med dem när du flyttade, och det håller hon med om! Men sen händer ingenting!

Samtidigt ser jag något här, den efterkrigstid och dess syn på samhället som i så stor utsträckning präglat samhällsutvecklingen i Västeuropa. Vänsterns och den nya romanens (bland annats) nära förbindelse.

Jag är egentligen av den uppfattningen att politik inte har så väldigt mycket med kultur/konst att göra - och - det gör att jag per automatik är "höger/borgerlig/konservaritv" you name it. Tycker man som jag, att man i huvudsak bör diskutera sakfrågor och det utan att ge dem en politisk dimension, så är man just borgerlig.
Samtidigt, efterkrigstidens kulturpolitik skapades i Sverige av socialdemokratin. I stort sett.
I Frankrike skapades den av Guallisterna, hur gärna än vänstern vill göra sig till försvarare av kulturen så kommer den inte ifrån Malraux.

Och i detta kommer man inte heller ifrån reaktionerna på andra världskrigets upplösning. Den avsky och den vilja att bryta all kontakt med det förgångna som bland annat Le Nouveau Roman ger uttryck för känns i det sammanhanget legitima.
Och nu?
Ja, nu har det ju gått ytterligare drygt femtio år...

Svar

2008-02-16T08:09:00.004Z

Fotografen till att börja med: Mario Dondero. Född 1928 i Milano.
Bilden föreställer gruppen som företräder rörelsen "Le Nouveau Roman". Den är tagen utanför förlaget Editions de Minuit 1959. Och eftersom Agneta (som vann) räknat upp alla gubbarna (och gumman) under förra inlägget så struntar jag i att göra det.

Grejen med Le Nouveau Roman är att ingen gör det (skriver den) på samma sätt som någon annan. Det är därför folk inte verkar ha med varann att göra på bilden, åtminstone enligt den tolkning jag håller på att läsa. - En rätt irriterande historia, tolkningen alltså.
Jag beställer böcker på en internetbokhandel. Inte för att det är billigare - det är det inte - Frankrike har fasta bokpriser och dessutom är det förbjudet i lag att sälja grejer med förslust, men för att det är bekvämt och inte dyrare.
Och då köper man i viss mån grisen i säcken.
Det ex av Nathalie Sarrautes Enfance jag köpt är en utgåva "rekommenderad läsning för gymnasieskolan".
Den är proppfull med klämkäcka analyser och olika fenomen insatta i sitt sammanhang. Dessutom får man sig till livs tolkningar av konstverk och diverse tabeller av typen:

1903 Tchekhov, Körsbärsträdgården
1913 Proust, Swanns värld
1914 Första Världskrigets utbrott
1915 Relativitetsteorin, Einstein
1917 Ryska Revolutionen
1918 Första Världskrigets slut

Sånt man känner sig lite kluven till.

Lite senare:
och nu har jag börjat på själva romanen... Man kan fatta att det behövs lite utfyllnad. Tre sidor barnet tuggar mat. Två sidor barnet tar en sax och säger att hon ska sabba soffan med den. Det ska du inte, säger barnjungfrun. Det ska jag visst, säger barnet. Två sidor barnet går över gatan och håller barnjungfrun i handen men gillar inte barnjungfrun för hon har håret fullt av vinäger. (Varför får man inte veta.)
Det hela avbryts då och då av en annan röst som strör in tveksamheter i texten, tveksamheter av typen: Är du säker på att det verkligen var så här?
Nejnej, svarar berättaren, naturligtvis var det inte alls så här, som alla minnen ligger det egentligen bortom orden.

Och ja, så håller det väl på, cirka tvåhundra sidor. Om Ryssland (vilket var vad jag var intresserad av) får jag nog inte veta så mycket.

Detta är alltså ett exempel på "Den nya franska romanen" (även om den är skriven på 1980-talet).
Samtidigt med den dök "la nouvelle vague" upp på bio, filmer som jag minns som att folk pratar och pratar och pratar. Det är inte tyst en sekund, hela tiden snackar någon. De rör sig knappt, de bara fortsätter sina dialoger eller, i värsta fall, monologer.

Enligt goda vänner är det typiskt franskt. Jag är beredd att hålla med. De har verkligen, fortfarande en tendens att tro att allt kan sägas med ord. (Utom då Sarraute, som kanske är något på spåren, men hon använder väldigt mycket ord för att säga väldigt lite.)
Och trots att den nya romanen var tänkt som ett brott mot traditionen, som något radikalt, så känns den för mig, femtio år senare, som tydligt inskriven i just en tradition.
Nå, man erkänner inte någon tradition, man erkänner inte någon hjälte eller några gestalter. Man skriver om ett dimimgt "jag" och man försöker vända upp och ned på storheter som tid och rum och handling. Inget behöver vara i samklang med yttre förhållanden, det viktiga är att man följer det inre schema man ställt upp för sin berättelse (som då förstås inte är någon "berättelse" - värst av allt).
Det hänger förstås ihop med ett historiskt sammanhang, slutet av andra världskriget och vad man då blev varse. En massa författare kom ju fram till att det helt enkelt inte gick att berätta om verkligheten längre, den hade övergått människans horisont, typ.

Jaja, det är inte min grej, den saken är klar. Det finns författare som experimenterar i samma sfärer som jag verkligen gillar, Woolf till exempel.
Men jag ska väl inte döma ut Sarruate direkt, ska läsa klart den här boken först.
Sen kan jag döma ut henne!

Tävling

2008-02-16T08:05:00.004Z

Den som kan säga i vilket sammanhang bilden togs vinner något. Man behöver inte kunna namnge alla på bilden men några vore väl bra. Och så, som sagt, sammanhanget.
Vad man vinner? Vet inte, har inte bestämt än. Antagligen inte något jättefint.
Bonne chance!

Les feux d'automne II

2008-02-15T13:23:00.003Z

Jag lovar att inte tjata mer om det här sen, men i Les feux d'automne av Irène Némirovsky, så finns, från författarens sida en sorts kärlek till dessa "småborgare".
Huvudpersonen i boken är i början en ung pojke, Bernard, han går ut i första världkriget frivilligt då det bryter ut, då är han själv arton år.
Han överlever och kommer tillbaka och är då i grunden förändrad. Denna förändring får framför allt hans hustru, Thérèse känna av. De gifter sig med varandra då hon förlorat sin första man, en ung läkare som hon hann vara gift med i ett par månader innan han stupade. Thérèse och Bernard känner också varandra från barndomen, just från de där familjemiddagarna om söndagarna i den lilla matsalen.
Nå. Bernard är förändrad såtillvida att han, likt en hel generation, lever för stunden, för nuets njutningar och för pengar, kvinnor och lyx. Ett vanligt tema hos Némirovsky, och ett vanligt tema under mellankrigstiden.
Han ger sig in i vådliga affärer och vid andra världskrigets utbrott är han bankrutt, men han går ut i det tillsammans med sin son som vid det laget blivit arton år.
Sonen är inte förtjust i sin pappa som inte levt tillsammans med honom och mamman, och han föraktar pappans värderingar, tar till sitt hjärta istället mammans första äkta man, den vars son han tycker att han borde ha varit.
Sonen stupar och Bernard hamnar i hemska samvetskval eftersom han själv varit inblandad i de affärer av risiga flygplansdelar som möjligen blir orsaken till den olycka som tar livet av sonen.
Nå, efter allt detta förändras Bernard igen, han ser kvaliteterna i sin (småborgerliga) hustru, och efter en tids fångenskap i Tyskland återvänder han hem till sin familj.
Och där, mitt i kriget, slutar boken.
Man får inte veta hur det går sen, för Némirovsky själv dör ju kort därefter.

Märkligt nog är detta alltså en ganska hoppfull bok, trots intrikata förhållanden mellan familjemedlemmar och ödesnycker i största allmänhet.
Som den stora vinnaren framstår småborgerligheten (något överdrivet kanske, men ändå) och förloraren - ja, alla de som skor sig på andras olycka, som tänker kortsiktigt och egoistiskt.
En bok med sens moral, alltså.

Nu gör jag paus med Némirovsky-läsandet ett tag. Återkommer med annat.
Hej!

Småborgerlighet

2008-02-14T13:17:00.002Z

Jag fortsätter att tjata om något som dök upp redan i det förra inlägget. Jepp, detta att vara småborgerlig. Némirovsky fångar fint de småborgare som levde i Paris innan första världskriget. Obs, detta utan att egentligen ha vuxit upp ihop med dem! Minns! Hon är född 1900 i Ukraina och familjen flydde under revolutionen. Hon hade visserligen tillbringat lov eller semestrar i Paris och på Riviäran, alltsedan barnsben, och i Ensamhetens vin ger hon uttryck för en längtan efter att ha varit ett av dessa barn som hade ett vanligt franskt både för- och efternamn, men, hennes barndom försiggick på annat håll.
Så hur gör hon?
Min förmodan är att hon läst om dessa småborgare, hos Maupassant och andra, och att hon sedan extrapolerar. Inte så svårt om man är uppmärksam på vad man sysslar med, det gäller framför allt att undvika anakronismerna, men som sagt, med lite allmänbildning och en viss dos pålästhet går det alldeles utmärkt.

Nå, dessa småborgare. De har ju sina begränsningar, onekligen. Men också sina kvaliteter - det kommer man inte ifrån.
Och min fråga just nu är egentligen om de fanns i Sverige under samma period?
Hjalmar Söderberg skriver kanske om dem, om man tänker efter, de där killarna som förblir ungkarlar för att de aldrig kan försörja en familj, eller de de familjerna som har så svårt att få tillvaron att gå ihop, ekonomiskt.
Samtidigt är de småborgare vi möter här i Némirovskys tappning människor som har sitt på det torra, verkligen inget överflöd men enkla nöjen och en god söndagsmiddag har de råd med. De är heller inte värda det förakt man vanligen lägger in i ordet "småborgerlig".
Jag har aldrig hört någon tala om sin småborgerliga bakgrund med stolthet i rösten, ändå har säkert de flesta av oss någon skvätt småborgerlighet i oss.
Eller?

Jag förmodar att småborgerligheten i Europa, nere på kontinenten så att säga håller i sig, blir kvar, också under mellankrigstiden även om tiderna blev svåra och arbetslösheten hög. Men ändå. Och jag förmodar att något hände under samma period i Sverige (men här kanske jag är ute och cyklar) där småborgerligheten istället blev "folkhemmet"?
Och att han rötter i det har inte alls samma klang som att ha rötter i småborgerligheten, eller?

Småborgerlig i motsats till högborgerlig, som frikyrklig i motsats till högkyrklig.

Eller är det så att just att det går en sorts vattendelare där, Sverige blev folkhem och småborgarna försvann! medan kontinenten förblev småborgerlig?

Svar emottages tacksamt!

Les feux d'automne

2008-02-13T19:05:00.004Z

Höll verkligen på att virra bort mig totalt där ett tag. Frågan är dock ställd: Var ligger egentligen Sverige? Alla svar beaktas.

Nu tillbaka till Némirovsky (och civilsationen) och den sista i traven av hennes romaner som jag läser just nu.
Les feux d'automne, en berättelse som sträcker sig över en lång tid, börjar strax före första världskriget och redan där vill jag stanna en liten stund, för här finns något jag känner igen.
Småborgarna, småborgerligheten, här beskrivs den igen, samma småborgerlighet som jag minns från Maupassants noveller.
Två familjer står i centrum, generationerna är blandade, allt från barn och föräldrar till farföräldrar. Familjerna är vänner och tillbringar söndagarna tillsammans med enkla nöjen. Först en god lunch i den ena familjens lilla trånga matsal, mört kött, god efterrätt med grädde i. De små silverskedarna klingar mot assietterna då gästerna i tystnad äter upp det sista av den. Farmorn som gjort den är mäkta belåten.
Sedan prommenad på Champs Elysées dit man tar metron. Man hyr stolar och tittar på folk, en av damerna i sällskapet (änka) försörjer sig som modist och tecknar av de kända skådespelerskornas hattar i ett litet block.
Så dricker man varm choklad på en uteservering och tar metron tillbaka, lägger sig tidigt.

Paris.
En stad där gatorna är lugna och flickor lika säkra där som hemma i salongen, en stad där dessa småborgare bor vid trånga gator där fönstren är täckta av spetsgardiner och där det luktar matos i de trånga trapphusen.
Människorna låter sy om sina kläder. Klänningar och ytterrockar "accomoderas" fixas, för att följa modets växlingar innan de är utslitna.
Sparpengar är viktigt och de placeras på banken och i "ryska papper".
Salongen är liten också den och till kvällen ställs yngste sonens säng upp i den.
Genom kvällarna skär metrons gnisslande ljud, för den går just här ovan jord.
Och värderingarna: ärlighet, fromhet, sparsamhet och dygd.
Orden "jeune fille" som man fortfarande använder idag, får sin förklaring. En "jeune fille" är en oskyldig flicka. En "fille" tout court - är det inte.

Och så kommer då kriget och de unga männen försvinner och några kommer tillbaka och därefter är inget sig likt.
Men det kanske jag orkar berätta om en annan dag.

Norden

2008-02-12T07:53:00.001Z

Så här står det om Nordeuropa i en fransk relativt nyutkommen barnatlas:
Nordeuropa består av Storbritannien, Irland, Island och de fyra nordiska länderna - Finland, Norge, Danmark och Sverige.
Engelska är det officiella språket i Storbritannien och Irland. De nordiska länderna har egna språk.

Och apropå klimatet:
De nordiska länderna har kallt och regnigt klimat, framför allt norrut. På Island och i de nordiska länderna är det natt hela dagarna på vintern och på sommaren är det dag dygnet runt.

Och ja, på ett ungefär är det här vad folk i allmänhet känner till, i bästa fall.

Fast med tanke på gårdagens diskussion, själv vet jag väldigt lite om de länder i Östeuropa som länge var stängda för inblick.
I min stockholmska barndom fanns ester både som arbetskamrater till mina föräldrar och som skolkamrater i gymnasiet. Grundskolan gick de i estniska skolan.
Senare stötte jag på dessa då vuxna barn, efter murens fall, då på arkitektkontor och de var ofta på väg till Estland för att jobba där, för att delta i olika återuppbyggnadsprojekt.
De som fascinerade mig var att barnen, som ofta aldrig ens hade varit i Estland, var så engagerade i landet och att de kunde språket.
En invandrargrupp väl medveten om sitt eget värde skulle man kunna säga. Men också, förstås, en flyktinggrupp ursprungligen, inte en del av arbetskraftsinvandringen.

Mina estniska bekanta köpte hus i Tallin då det blev möjligt, de tillbringar halva året där och andra halvan i Sverige, spenderar sina svenska pensioner i Estland.
För dem är nog faktiskt Sverige ett viktigt land, om man nu tänker efter.

Detta har inte mycket med franska romaner att göra. Medges.
Men man hamnar ju i frågor som man försöker hitta svar på.

Vad gäller Némirovsky läser jag just nu Les feux de l'automne, Höstbränder ungefär. En bok som berättar om första världskriget och dess konsekvenser i människors - världsbild? Nånting ditåt.
Jag tror inte att jag läst något om det här kriget sen jag gick i gymnasiet. Jag slås av hur lite jag vet och hur förskräckligt det måste ha varit, förstås.
Samtidigt finns ju minnena av det här. I min mans barndom fanns två hängivna gammelmostrar utöver farmor och mormor. Gammelmostrarna tillhörde de där två tredjedelarna av den generationen kvinnor som aldrig "blev gifta", fästmännen dog i kriget.

Kanske är Sverige så avlägset för att svenskarna helt enkelt delar så lite av de erfarenheter som trots allt, präglar resten av Europa. Erfarenheter som håller på att glömmas bort vartefter tiden går, men som ändå ligger kvar i djupare skikt i människor.

Eller som min svåger sa då han och några andra franska advokater hade åkt mellan Göteborg och Stockholm i bil:
"Vi kände oss väldigt ensamma."

Mer om väderstreck

2008-02-11T08:26:00.000Z

Funderar fortfarande på detta med väderstreck. De kommer lite i en ny dager om man byter utsiktspunkt.
Har själv alltid betraktat Sverige som en del av Västeuropa, till skillnad då från Östeuropa, och det beror väl helt enkelt på efterkrigstidens historia. Vi var en del av Västeuropa mer än Nordeuropa så att säga, i alla fall så länge östblocket var östblock.
Men var ligger Sverige idag?
Och var låg det innan nittonhundratalets två stora krig?

Némirovsky skriver rätt mycket om Västeuropa, drömmen fattiga östeuropéer har om rikedomen och elegansen i väst.
Tjechov beundrar elegansen både i Wien och Paris. Enligt honom två tjusiga huvudstäder i Västeuropa. Det här var ju innan första världskriget, Wien var huvudstad i ett jätterike, a much bigger city, så att säga.

Stockholm och Helsinki däremot... Tja, det är väl två rätt provinsiella städer som Némirovskys råkar passera. Men inget man funderar på att stanna längre än nödvändigt i. Familjen blir kvar i en liten finsk by tillsammans med andra ryska flyktningar så länge utgången av kriget är oviss, så länge det kanske finns en möjlighet att återvända. Så fort saken är klar blir Sverige ett genomgångsland. Transit.

Sverige är ur både fransmäns och ryssars synpunkt ett land som inte har någon som helst betydelse, eller dragningskraft.
Och så är det egentligen fortfarande, misstänker jag.
Visst, de baltiska länderna vänder sig mot Östersjön och andra delar av historien, knyter liksom an där.
Ryssar kommer och invaderar NK och Biblioteksgatan med cash, så tror jag att det är fortfarande.
Men egentligen finns det inget (starkt) band, varken historiskt eller nu att tala om mellan just Sverige och Frankrike/Ryssland, vilket råkar vara de länder jag just nu läser om.

Andra band kan man dock se många, frankt-ryskt eller franskt-portugisiskt. Tyskt-turkiskt.
Svenskt-finskt eller... ja, vad?

Rätt skumt, det där. Talade igår med en portugisisk filmregissör. Hon berättade om det starka band som fanns mellan Frankrike och Portugal. Dels alla invandrare som kom under efterkrigstiden och som fortfarande är här, men också alla de frivilligt exilerade under Salhazar som hamnade i Frankrike.
Detta att folk kommer till Frankrike och gör landet till sitt så att säga, skriver på franska, eller gör film på franska, och att det varit så länge, det finner jag ingen motsvarighet till i Sverige.
Visst finns Kalifatides och bröderna Fares. Men innan dess?

Att människor kommer och gör en del av historien gemensam... Handelskontakter, utbyten av olika slag. Språk.

Ja, jag kom bara att tänka på det. Var ligger egentligen Sverige idag? För vilka (utom svenskarna själva då) är det ett viktigt land?

Och vad gäller berättarkonsten blir det här ännu tydligare. Svenskar har ju en tendens att tro att Strindberg är världsberömd.
Men Tjechov på sin tid diskuterar Ibsen och andra ryssar, och fransmän av idag tycker att Strindbergs "Ett dockhem" fortfarande står sig... (Ja, jag vet, men de säger det! Fröken Julie har de i regel mindre koll på.)
Kanske Nils Holgersson, och helt klart Ingmar Bergman. I övrigt tystnad.

Och stora europeiska romaner, i en Stendahls eller en Dostojevskijs efterföljd - ja, de existerar ju faktiskt inte i Sverige.
Lite kring förra sekelskiftet, Strindberg och Söderberg. Sist ut i världen är kanske just Hjalmar Bergman som ger sig på filmmanusskrivande i USA och Berling om jag minns rätt, sen är det slut.
Nejvisstnej, fortfarande finns Ingmar Bergman. Undantaget som bekräftar regeln.

Sverige är en avkrok och en ankdamm. Det är ingen slump att man diskuterar handväskor och kulturredaktörer på kvällstidningar i det som kallas debatt.
Samtidigt är det något häpnadsväckande med det. Jag kommer inte ifrån det, och däri ligger kanske min egen naivitet och blåögdhet.
Hur kan ett helt jäkla folk vara så vilselett?

Så för att svara på min egen fråga. Sverige är en del av Nordeuropa.
Punkt slut.

Diamanter

2008-02-08T18:07:00.000Z

Parsemé de diamants...

Har hängt upp mig på ett uttryck, flickan i La Proie, en av flickorna, den första, den rika vackra som pojken bestämmer sig för att han ska ha - hon har hårspännen parsemés de diamants...
Beströdda med diamanter, eller snarare inströdda i? Inblandade i.

Jag ser dem framför mig hur de glittrar där i det rum de träffas i, ett litet sjabbigt rum ovanför en restaurang i Parc Montsouris, men diamanterna gnistrar i kaminens sken och utanför är det parisiskt kallregn.
Flickan är förstås vacker som en diamant, hela hon.

Jag skulle aldrig komma på att beströ hårspännen med diamanter, ens i en roman.
Och det gör mig lite ledsen.

Pojken däremot har trasiga skor, utnötta sulor, sulor med hål i. Vacker även han med för långt hår och sliten regnrock. Han är "student". Som i en rysk roman, där går folk omkring och är studenter och har även trasiga skor.
På baksidan av boken står det att den är stendahlsk. Jag vet inte jag, för mig är dessa fattiga studenter ryska. Eller möjligen skånska, men då är de excentriska överliggare i Lund, i Piratens tappning. Lever på växlar, på "papper".

Naturligtvis går det åt helsicke, diamantströseln till trots.
Eller kanske just därför.

Det enda jag skulle kunna beströ med diamanter i en roman är en orörd skare i månljus.
Men där passar de kanske lika bra.

Annars, prosaiskt nog, är det förstås kokboksprosa, man beströr och arbetar in i.
Fast knappast diamanter.

Jag önskar faktiskt i fortsättningen beströ lite mer med diamanter.

Hej.

Uppdatering:
Har bestämt mig, i fortsättningen gör jag bara det, jag beströr, arbetar aldrig mer in riven ost eller finklippt gräslök (vilket är det vanliga). Jag parsemerar, från och med nu, bara diamanter.
Ouf, nu känns det bättre!

La Proie

2008-02-07T08:09:00.001Z

Först bara ett tillägg, Thomas hittade igår en riktigt bra recension av Ensamhetens vin. Bara en en detalj jag retar mig på, annars helt ok text.

Annars har jag, efter cirka hundra sidor i biografin om Némirovsky gett upp. Den var för tråkig. Jag vet, en del tycker att man inte får säga så, man ska läsa klart. Men det ger jag sjutton i, jag struntar i att läsa färdigt den. Är det något jag undrar sen kan jag ju "googla" på det. I biografin alltså.

Har annars börjat på nästa Némirovsky, kanske i väntan på Serraute, för man måste nog blanda lite, annars blir man tokig. I alla fall: La Proie. Också en hopplös titel, om än inte lika som Själarnas Mästare. La proie betyder bytet eller rovet.
Det är nästan ord som jag undrar om folk förstår, kanske underskattar jag mina medmänniskor här, men det är inte ord som ger många träffar på google. Eller rättare sagt, byte är en term inom datatekniken och rov en teknik som används av piloter om man söker sig till google.

Å andra sidan verkar det vara en bra titel, so far. Killen det handlar om är helt enkelt ett rov för stridiga känslor. Sina egna. Hans kärlek till en rik flicka är det som kommer att få honom att glida utför. Hur vet jag inte än.
Och det är också, som jag ser det, en typisk titel för Némirovsky, nästan stumfilmstydlig, inne i sagovärlden igen, där människorna är rovdjur och rov, jägare och byten.
Romanen ska även vara ett barn av sin tid, enligt baksidan, ett uttryck för mellankrigstidens uppsluppna melankoli. Och romanen är säkert en gedigen komposition, där börjar jag lära känna min Némirovsky. Med början och slut och peripeti. Alla trådar ihopknutna och Ödet har fått sitt.

Jag tänker att det är bättre så. En berättelse ska vara som att gå in i ett hus och där inne gå från rum till rum, se nya saker och nya människor och få nya utblickar genom fönstren. Man kan få ana genom halvöppna dörrar - allt måste inte skrivas. Men då man är klar ska man ha gått en regisserad väg, man ska vara ledd, tagen i handen av berättaren. Och man ska vara ute igen.
Men så är jag också arkitekt.

Byebye,

Ny bekantskap, Sarraute

2008-02-06T08:38:00.001Z

Har vid läsningen av biografin om Némirovsky flera gånger stött på en annan författare med likartad bakgrund, Nathalie Sarraute.
Sarraute är född strax utanför Moskva 1900 och även hennes föräldrar tillhör det judiska borgerskapet. Hon hamnar med sin mamma i Paris vid åtta års ålder och utbildar sig så småningom i London, Berlin och Paris. Blir slutligen advokat i Paris och är verksam som sådan tills raslagarna sätter stopp för det. Då börjar hon skriva på heltid och lever, om jag fattat det rätt, under falsk identitet.
Hennes författarskap ligger förutom ett par böcker under efterkrigstiden och är av en helt annan karaktär än Némirovskys - om jag nu förstått mina googlingar rätt.
Sarraute blir föregångare inom det som kallas "den nya franska romanen", den jag egentligen inte hade tänkt läsa så mycket av inom ramen för det här projektet.
Dock har hon skrivit en bok som verkar intressant i sammanhanget, Enfance, Barndom, som är ett försök att minnas åren i Ryssland och de första orden, samt som talar om glädjen i att skriva och glädjen i att läsa. Den verkar också, av mina googlingar att döma, vara en typisk bacbok, det vill säga en bok som kan dyka upp som ämne i den franska bacen.
Möjligen kommer den ingå i nästa bokpaket, liksom en grej till av Némi och ett par böcker av Makïne.

Det verkar helt enkelt som om den här bloggen just nu inriktar sig på franska romaner av ryssar som skriver/skrev på franska.

Överkurs i flodlära, Europa

2008-02-04T16:37:00.000Z

Sätter in en karta här över de där vattendelarna i Europa. Kartan kommer från franska wikisidan och jag hade ett helsicke med att få dit den.
Det fanns en annan där det där stället i Polen som innehåller två floder och en stad var tydligare, men den lyckades jag inte få loss från sin sida.
Donau är ju en jättegrej, liksom Dnepr och Volga har vi ju inte fått med hela.
I Tyskland verkar det vara mer en sors delta där allt står i förbindelse med varann - det hade man ju inte tänkt på?
Medan Skåne och Danmark inte verkar ha några floder. De är väl för små, haven ligger för nära helt enkelt.

Det här har ju inte ett dugg med franska romaner att göra, men är rätt nyttigt för allmänbildningen inbillar jag mig.
Hej,

Barndom

2008-02-04T08:09:00.002Z

La vie d'Irène Némirovsky heter biografin jag håller på att traggla mig igenom. Författarna: Olivier Philipponat och Patrick Lienhardt.

Jag har fortfarande inte kommit så långt, Irènes barndom präglas av långtråkighet. Hon går inte i skolan utan undervisas hemma av den franska guvernanten. Hon har alltså inga klasskamrater eller ens lekkamrater att tala om.
Däremot jobbar hon och gör läxor à la française. Guvernanten är kunnig och ambitiös.
Och på "fritiden" läser hon än mer - Maupassant, Balzac, tecknar och klipper och klistrar.
Dagdrömmer, en sysselsättning som återkommer i La vin de solitude är dagdrömmar om att vara Napoleon.

De yttre omständigheterna är däremot dramatiska, Tsarryssland håller på att falla ihop, detta är de tidigiga åren av nittonhundratalet, Némirovsky är född 1903, och något som framgår allt tydligare vid läsningen är judarnas prekära situation. Alla samhälleliga svårigheter skylls på dem och pogromerna skördar många tusentals offer. 40 000 tror jag mig minnas vid den största, i hela riket.
Att vara rik jude torde alltså vara ungefär lika bra som rysk prins ur överlevnadssynpunkt.

Man kan fundera över detta med författares barndomsskildringar. Ett ofta återkommande tema är ju detta med långtråkigheten och ensamheten. Den enda återstående sysselsättningen blir då dagdrömmar, rikt fantasiliv kan man ju också kalla det. Något som ersätter händelser i det yttre.

Då Némirovsky sen skriver om sin barndom ser hon till att ladda den med något som säkerligen redan fanns där, hatet till modern, och hon tillför den storyn ett redan etablerat motiv, Elektras.
Dottern lider av den förnedring hon utsätts för av mamman och dennas älskare.
Och så småningom hämnas hon, i Ensamhetens vin låter Némirovsky huvudpersonen Hélène andligen förföra moderns älskare. Det får till följd att han sticker eftersom hon ändå inte vill gifta sig med honom, och mamman blir en gång för alla en gammal kvinna som, likt alla gamla kvinnor (i den här världen i alla fall) måste betala sina älskare...
Det som gör Ensamhetens vin till en så pass intressant skildring av uppväxten är bland annat just det, hur huvudpersonen tror sig styra de andras liv. Hur hon aktivt ingriper och åtminstone påskyndar ett förlopp som förmodligen hade fortsatt även utan hennes agerande.

Och så långt i biografin har jag inte kommit än, men min gissning är att Irène faktiskt inte behövde iscensätta den delen i praktiken. Det är en konstruktion, ett tankeexperiment och en del av den hämnd som också är ett möjligt sätt att hämnas, åtminstone för en författare.
Man behöver inte leva ut allt, det räcker att skriva om det som om man hade gjort det.
Man kan ju även konstatera att det i själva verket inte spelar så stor roll hur det var med "sanningshalten" i liv kontra dikt. Dikten överlever - om den är välgjord.
Segraren skriver historien.
Och (den skrivna) historien blir segern.

En annan detalj som slår mig vid läsningen av Némirovsky är hur hon använder sig av sagans djur i sina människoteckningar. Människor är vargar och får. Här kan man också ana ett arv av fabler (som fortfarande läses av franska skolbarn) liksom förstås av sagor som också fortfarande är en del av den levande/lästa litteraturen.
(Minns att jag för en tid sen läste i en svensk tidning, eller om jag såg ett svenskt teveprogram där Maria Schottenius dömde ut europeisk barnlitteratur (Jo, så var det, ett program på Axessteve) den var ju så dålig för den hade inte "riktiga barn" som huvudpersoner (som den svenska då) utan djur...)
Nåväl, hos Némirovsky lever både Aisopos och La Fontaines fabler, liksom de bibliska historiernas herdar och flockar av ständigt hotad tamboskap.

En stad att växa upp i

2008-02-02T08:21:00.002Z

Det här är ett kloster i Kiev. Kiev ligger vid Dnepr, som i sin tur rinner ut i Svarta Havet. Kiev är Ukainas huvudstad och har idag ett par miljoner invånare. Om jag minns rätt.

Jag har hamnat i ett antal mer eller mindre omöjliga googlingar. Okej, Dnepr rinner ut i Svarta Havet och var även vägen (ju) i österled för vikingarna till Miklagård/Konstantinopel. I såna fall måste väl Dnepr också rinna ut i Östersjön eller Finska viken eller något? tänkte jag först.
Jag vet, floder beter sig inte så. Floder startar (startar?) har sin upprinnelse? källa? nånstans inne i kontinenten och sen slöar de sig fram genom landskapet. Ju plattare landskap, desto snyggare meandrar i regel.
Floder är liksom europeiska städers kännetecken. Floder är också krångliga, för de byter namn mellan länderna och de kan ha flera stora städer byggda vid sina stränder och man fattar inte att det är frågan om samma flod.
I alla fall, Kiev ligger vid Dnepr, i Kiev finns också en massa byggnader med mycket guld byggda under tsartiden.

Och nu kommer jag till saken. Irène Némirovsky växte upp i Kiev. Tjechov växte upp i en ännu mindre och ännu sömnigare och ännu mer provinsiell stad vid Svarta Havet. Taganrog. Igår hamnade jag i den stans hemsida och satt och bläddrade i en gammal vykortssamling från förra sekelskiftet. Kyrkor - ortodoxa, katolska och protestantiska, synagoga och tsarstatyer och glömda parker.

Städerna ser välmående ut, vill se välmående ut, ska man "se" misären får man läsa böcker eller skaffa böcker med bilder av pionjärfotografer. Man ska knappast vända sig till hemsidor med gamla vykortsamlingar.

I alla fall. Némirovskys var judar, både mamman och pappan kom från judiska familjer. Mamman dock från en rik och sekulariserad, någon medlem av hennes familj (minns inte vilken) förbjöd helt enkelt sina barn att gifta sig med andra judar.
Men man ville inte kännas vid det judiska, man åt inte judiska rätter och talade inte jiddish inom familjen, utan franska.
Némirovskys pappa däremot liknar i mycket många av hennes gestalter. En man av enkelt och oklart ursprung som började med två tomma händer och som skapade sig en förmögenhet. Han drog också försorg om hela sin familj, gamla föräldrar och svärföräldrar, och bekostade även sina syskonbarns utbildningar - likt Tjechov.
Men, han talade inte franska och var inte chic och förfranskad som mamman. Föräldrarna talade sinsemellan jiddish eller ryska - om jag förstått det hela rätt.
Dessutom, detta är en tid då judar i dåtidens Ryssland inte fick bo inne i stan om de inte var väldigt rika, som Némirovskys, annars i förorter/ghettot. Och det var också en tid av pogromer.
Att vara jude var med andra ord, redan i Némirovskys barndom i Kiev, en svårighet, eller vad man nu ska kalla det.

Tja, dett är väl ungefär så långt jag kommit i min läsning av biografin om Némirovsky. Har den inte framför mig, så jag uppdaterar med namnet på författarna nästa gång.

Och avslutningsvis, på någon jäkla wikisida stod det att Dnepr hade förbindelse med en polsk flod som rinner ut i Östersjön. Så det var alltså den vägen vikingarna tog.
Ordning och reda i flodsystemen!

Le maître des âmes II

2008-02-01T05:28:00.000Z

Det var en lite jobbig bok att läsa. Jobbig också för att de där påstridiga förordsförfattarna blandade friskt boken med författarens liv, "förklarade" varför boken var så svart...

Denne man (Dario Asfar) av "blandat ursprung" med "levantiska" drag som föds i misär och för en vagabonderande tillvaro blir så småningom en uppburen själsdoktor, men i själva verket är hans trick att han gör människor med pengar och ångest beroende av sig.
Själv skaffar han sig i takt med att framgångarna växer allt högre levnadsomkostnader, större våning, villa på Riviäran, finare och dyrare middagar och älskarinnor...
Vilket gör att han fortfarande hela tiden ligger efter med avbetalningarna.

Hans och hustruns första barn dör av hunger, detta i kombination med att han i vilket fall som helst blir kallad charlatan och kvacksalvare, utan att ännu ha gjort något ont, gör att han, då han får en son till, inte tvekar om att även bete sig brottsligt mot sina medmänniskor, för att försörja pojken och hans mor.
Det är i alla fall vad han säger i slutscenen, där sonen anklagar honom för att ha en av sina patienters liv på sitt samvete.
Asfar konstaterar att pojken är för ung för att förstå och förlåta. Han gifter om sig med en kvinna som är om möjligt ännu mer skrupelfri och rik, och sonen drar.
Åh, så tråkigt, säger nya frun.
Nejdå. Han kommer tillbaka, säger Asfar. Vid arvsskiftet.

Jobbig läsning också för att Asfar själv betraktar sig som främling, och som en sämre sorts människa: "Ja, ni som föraktar mig, rika fransmän, lyckliga fransmän, det jag ville åt var er kultur, er moral, era dygder, allt det som är högre än jag själv, annorlunda än jag själv, annorlunda än den lera ur vilken jag kommer."
Det här är alltså hans drivkraft. Han menar att han förmodligen borde ha varit kvar i någon av östra Medelhavets kuststäder och där varit matt- eller nougatförsäljare, som generationer av hans förfäder hade varit. Sen urminnes tider.
Men, han drevs av hunger och åtrå - till pengar, lyx och skönhet, mot västerlandet och allt det som det för honom representerar.

Och samtidigt får man utöver Asfar följa ett par invandrare till, den lilla amerikanska horan på vilken han i början av boken gör en illegal abort. Det är i slutet henne han gifter sig med och då har hon övertagit ett blomstrande däckföretag efter sin man (som Asfar drivit i döden) och blivit stenrik amerikanska. Liksom den ryska pantlånerskan som sa nej till att låna ut pengar åt honom i bokens inledande kapitel, och som nu är mellanhand i diverse skumraskaffärer i miljonklassen istället för att bevilja lån med tunna vigselringar som säkerhet.
Allihop "stiger de" ekonomiskt, och "sjunker" moraliskt så långt ned i dyn som det någonsin är möjligt.

Berättelsen publicerades 1939 som följetong i en tidning, och enligt förordet så är det författarens egen situation som speglas i Asfars utbrott mot fransmännen och det franska. Och det verkar ju inte helt osannolikt. Raslagar och tyskar är ju på väg. Det finns en fransk inhemsk antisemitism att bygga vidare på. Det är liksom som gjort för att gå illa.

Samtidigt är det en skickligt uppbyggd story, konsekvent, trådarna knyts ihop, tragisk - det går obönhörligt dit författaren bestämt att det ska gå.
En konsekvent genomförd tragedi.

Och som titel såg jag på norska: Själarnes herre.
Det kanske inte vore så dumt? Eller ännu bättre i Sverige: The Master of souls...

Svenskt mögel

2008-01-30T08:11:00.014Z

Trogna läsaren Agneta fann en recension i Sydsvenskan av Ensamhetens vin.
Den är väl rätt typisk (svensk) läsning skulle jag tro. Recensenten verkar inte gilla boken, men törs inte riktigt säga det själv så han låter en amerikansk kvinnlig (det är han noga med att påpeka) journalist göra det i hans ställe och han påpekar att Némirovsky, minsann, medverkade i fransk högerextremistisk press.
Själva barndomsskildringen finner han osannolik, ett barn kan varken tänka eller känna så, det är den vuxna författaren som talar genom barnet.
Vidare refererar han till den biografi som kom i höstas, men man blir inte klok över om han läst den eller inte.
Biografin, som jag inte heller läst än, tycks ägna mycket tid och möda åt just det judiska i Némirovskys öde. Hon målar inga vackra porträtt av judar, och då kan man förstås spekulera i varför. Och hon är verksam under den mellankrigstid vars slut vi nu vet hur det blev.
Némirovsky fick väl egentligen inte veta det, åtminstone inte omfattningen av det hela.

Och detta är en underton som man hör i nästan allt som skrivs om Némirovsky nu. Man läser i ljuset av vad som sedan komma skulle, man försöker se en sierska eller ett orakel, man läser ut undertoner och texter - som kanske inte fanns, eller finns där.
Ponera att det var så enkelt (och det kan inte ha varit alldeles enkelt) att Némirovsky faktiskt hade sett de här miljöerna, de här människorna, hon beskrev. Varken mer eller mindre.
Klart att hon hittade på litegrann, men grunden är solid, det hela är, för henne och för dem som i någon mån delar hennes historia, trovärdigt.

Mig stör det inte att hon skriver i en högertidning, fransk antisemitism fanns där, kanske trodde hon sig vara förskonad från den, och det var hon förmodligen också i hög grad. Men hon kan ju inte rimligen ta ställning till något som inte hänt än? Man vill gärna ge författare en sorts orakelförmåga som de inte har. Ja, tänk, vill man kunna säga, så förutseende den här människan var. Hon såg, minsann... Och reagerade i tid. Minsann.
Men Némirovsky såg också. Hon skrev om giriga judar med judiska drag, men hon skrev också om andra. Få människor är vackra och goda i Némirovskys böcker. Visst finns de där, de lysande undantagen, men de är som sagt få. Hon såg och hon skrev om det hon såg, och det hon skrev passar inte in i dagens kontext.
Eller som DNs recensent konstaterar: "Könsrollerna är traditionella..."
Jamen vad hade du väntat dig? Under mellankrigstiden, i det här samhällsskiktet??? Och om du tror att könsrollerna inte var tradiotionella i Sverige under samma period så behöver du bestämt friska upp ditt minne! Annars är DNs recension mer positiv och även mer inkännande, en läsning som kommit något närmre. Själva boken.
(Jag kan ju bara säga att jag inte uppfattar "könsrollerna" som "traditionella", utan fullkomligt arkaiska, gestalterna faller tillbaka på urgamla mönster, Fedra och Oidipus dyker upp, liksom då Ahasverus. Ja, kvinnorna är horor och madonnor som så småningom blir matronor. Men de visar också mänskliga och ibland inkännande drag, de spelar på en helt annan scen än den svenska paranassens...)

För att i någon mån komma i närheten av något svenskt (och det verkar ju vara vad dessa stackars recensenter behöver) som skildrar en svensk verklighet under samma period, så rekommenderar jag varmt Hjalmar Bergmans romaner. Kanske kan förståelsen för den avvikande, som ju även Némirovsky var i sitt sammanhang, bli något större då.

På Svensk Bokhandels hemsida finns länkar till alla recensioner på nätet av Ensamhetens vin. Det är rätt intressant att ta del av olika människors läsningar av samma bok.
Fast det är ofta nedslående läsning (Klippan Thomas ett undantag). Ju mer "främmande" en bok är i det svenska kulturklimatet, desto underligare recensioner begåvas den med.
Vilket bara visar att dagens svenska tidningsmänniskor är minst lika fördomsfulla som mellankrigstidens franska.
För att uttrycka det försiktigt.

Och för att slutligen förklara rubriken, även den milde och blide och aldrig fördömande Tjechov, kallade en gång recensenter för "inte människor", men - just det! - "mögel".

Uppdatering, något senare:
Ja, detta är väl ungefär vad jag förebrår majoriteten av den svenska kritikerkåren. Den läser inte litteratur i ljuset av annan litteratur. Den kan inte sina klassiker. Den känner inte igen Elektra då hon träder fram. Den förhåller sig inte till ett europeiskt arv. Den drar inga paralleller till svensk samtida litteratur, den gör fanimig ingenting, utom tycker. Och läser genom dagens svenska samhälle och hur det ser ut!
Jag skulle kunna namnge cirka fem undantag. Men jag kommer banne mig inte på fler...

Uppdatering, 22 februari med alla recensioner:
Kristianstadbladet
Norrköpings Tidningar
Expressen
Svenska Dagbladet
Smålandsposten
Helsingborgs Dagblad
Corren
UNT
Nerikes Allehanda

Le maître des âmes

2008-01-29T15:27:00.001Z

Min allmänbildning är inte vad den borde vara, inser jag nu när jag påbörjat läsningen av Le maître des âmes, ytterligare en roman av Irène Némirovsky. Le Levant, eller på svenska - Levanten var för mig ett mer eller mindre okänt begrepp, mina associationer som jag inte kollat upp på något vis går till Oscar Levertin.
Men, men här är den svenska wikisidan om Levanten.
Och här är den franska.

Levanten är alltså länderna vid Medelhavets östra kust, företrädesvis Libanon och Syrien, men också Israel, Palestina och Jordanien.
Invånarna, enligt svenska wiki:
Levantiner kallades i Levanten (i inskränkt mening) förr födda ättlingar till européer, i synnerhet om de hade österländska mödrar. De spelade en viktig roll i de levantiska handelsstäderna som köpmän och mäklare, men ansågs inte alltid pålitliga.
Medan franska wiki konstaterar att levantinerna var invånarna som inte var av turkiskt eller arabiskt ursprung i de här länderna.

Allt detta för att försöka ringa in varifrån, rent geografiskt, Dario Asfar, huvudpersonen i boken, kommer. Som om det gjorde saken enklare! Han är till utseendet "typiskt levantisk", av grekiskt och italienskt "blod" och han vet inte själv vilka hans far- och morföräldrar var. Han är uppvuxen på ön Krim som ligger i Svarta Havet (och som, om man kollar på kartor, ligger på samma breddgrad som södra Frankrike och det bandet österut sen, "den ryska Riviäran").

Hon har format en landstrykare och vagabond, Némirovsky, men en man som då vi möter honom redan är över trettio år gammal och som har en fransk läkarexamen, men inga patienter, eftersom ingen litar på "utlänningen".
Hans fru har just fått en liten son och de har flyttat till Nice, där livet, helt enkelt, efter femton år i Frankrike, måste lyckas för Dario.
Så får han då tillfälle att utföra en illegal abort, och så kommer han i kontakt med den tidens jetset på Riviäran.
Och längre än så har jag inte kommit vid det här laget.

Men en sak kan jag redan konstatera och det är att i den här boken så är det en främling i ordets alla bemärkelser som talar. De blickar han möter hos fransmännen är i bästa fall ointresserade, oftast föraktfulla.
Ord som avskum, hotellpojke, slinka, förbannad, ockrerska, pant, kvacksalvare och odåga är nya i vokabulären för min del.
Tonen är hårdare, fransmännen dummare, exilryssarna fler och lika korkade de.
Och Dario, ja, vad jag förstår håller han på att sälja sin själ till jävulen.
Dessutom erbjuder förordet en tolkning av namnet Asfar som en avledning av Ahasverus, den vandrande juden.
Romanen innehåller många spår och många öppningar mot annan litteratur.
Återkommer då jag läst längre.

Intervju med Makïne II

2008-01-28T08:50:00.001Z

Jag fortsätter att plocka små bitar ur intervjun med Makïne på sidan lire.fr.

A.M. Depuis Jean-Paul Sartre la casuistique existentielle est devenue un véritable terreau pour la littérature française. Sans arrêt les personnages ont à choisir entre faire ceci ou faire cela. Il y a un côté artificiel là-dedans, car tous ces quadragénaires qui se plaignent de leur mal de vivre peuvent changer de vie. Ils rendent le noir esthétique, chérissent de petits enfers qui ressemblent à de petits jardins à la française. Moi, je m'intéresse à des époques où la fatalité vous impose des choix tranchés. Où tout est mis en danger: la vie de vos proches, votre liberté. Où l'on joue sa vie sans avoir une minute pour réfléchir.

Makïne: Sedan Jean-Paul Sartre har den existensiella (moraliska) frågeställningen blivit en riktig guldgruva för den franska litteraturen. I litteraturen måste folk hela tiden välja mellan att göra än det ena och än det andra: Det blir något rätt konstlat med det hela eftersom alla de här fyrtioåringarna som gnäller om hur svårt det är att leva egentligen kan byta liv. De gör svärtan estetisk, gullar med småhelveten som liknar små franska trädgårdar. Jag är intresserad av de epoker där fataliteten, ödet tvingar fram valen. Där allt hotas: era närmastes liv, er egen frihet. Där man lever utan att ha ett ögonblick för att tänka efter.

Det är alltså jag som hastigt översatt igen.
Och egentligen tycker jag inte att jag behöver säga så mycket mer än Makïne gör här.
Utom möjligen att den svenska litteraturen lider av samma åkomma. Fast bara ännu tydligare.
Och att Makïne förtjänar att läsas.

Exilmöte flera nivåer

2008-01-26T08:31:00.000Z

Det här blir helt klart nästa författare jag "angriper". Nästa ryss som skriver på franska.

Här ett klipp ur intervjun ifråga:

Vous parlez d'âme, un mot peu en usage chez les Français contemporains...
A.M. Peut-être parce que longtemps j'en ai été privé. Ce concept était banni à l'époque soviétique. Comme l'idée de philanthropie, nécessairement bourgeoise. J'aime ce mot, «âme», car il échappe aux étiquettes sociales, professionnelles, raciales. Des étiquettes qui ne servent qu'à une chose: réduire l'autre à une fonction qui nous est utile, dont on peut tirer profit.

Ni talar om "själen", ett ord som inte invänds mycket av fransmännen idag...
Makine: Kanske för att jag länge inte fått tala om den. Konceptet (själ) var förbjudet under sovjetepoken, som en filantropisk idé, med nödvändighet borgerlig. Jag tycker om det här ordet, "själ", eftersom det flyr undan alla sociala, professionella och ursprungs- etiketter. Etiketter som bara finns där av en enda anledning: Att reducera den andre till en funktion som är nyttig för oss, något vi kan dra vinning ur.

Min snabböversättning, hela intervjun förtjänar att läsas.
Nåväl, eftersom jag inte ännu är klar med Némirovsky än, så låter jag dem, (Némi och Makïne) mötas en liten stund.

Nästa bok av Irène Némirovsky som står på min lista heter Le maître des âmes. Jag har gått omkring och funderat på hur man översätter en dylik titel, idag. Och jag kan ju bara säga att jag är glad att jag slipper.
Enligt Makïnes intervjuare används inte ordet âme-själ så mycket idag i franskan. Det får man väl säga även gäller svenskan? Även om vi alla fortfarande har nån sorts idé om vad "själen" skulle kunna vara så är det ett begrepp som undslipper fullständig analys, som ju Makïne säger. Dessutom finns det säkert en del som menar att själar inte finns, det får vara hur det vill med den saken. Ordet finns ju trots allt kvar.
Vidare: Maître. Mästare. Hur otidsenlig får man vara?
Mästare säger man väl aldrig i Sverige? Utom i sportsammanhang, men annars? Mästare finns bara i sagorna. Mästerkatten i stövlar (som väl inte många läser) och den lille skräddare, Mäster Skräddare, som gjorde så att "det bidde ingenting".
Och så har vi Jesus då, som tilltalas Mästare av lärjungarna. Även han är väl i mångas ögon en sagofigur...

Nå, vem är då denne "Själarnas mästare" som Némi skriver om?
Jag har inte läst boken än, men enligt baksidestexten handlar den om en ung fattig läkare av blandat ursprung som börjar sin medicinarkarriär på Riviäran med att göra illegala aborter på rika kvinnor. Så småningom övergår han till att bli "psykoanalytiker" - helt självlärd, och det är väl här nånstans vi finner "Själarnas mästare" och jag undrar om inte draget av härskare här också måste läsas in mästaren.
En mästare har ju någon form av makt, makt i form av kunskap, men kunskapen kan ju faktiskt vara en bluff...

Min tanke har hittills varit att dessa två författare har mycket gemensamt.
Det lär de ju faktiskt ha också, och det ska bli intressant att se på vilket sätt.