Monday, March 16, 2009

Funderingar kring vittnesmålslitteraturen

Har nu börjat läsa Levis Si c'est un homme eller på svenska: Är detta en människa? Originalet bör jag kanske tillägga är skrivet på italienska.
Levi var alltså italiensk jude och hade oturen att bli tillgfångatagen -44. (Har pluggat och få italienska judar hamnade i förintelselägren. Enligt någon wiki-sida ca 7600 att jämför med Polens 2,5 miljoner eller Rysslands 2,2. Detta även beroende på respektive länders politik i frågan.)
Han är i tjugoårsåldern och till yrket kemist, bakgrund: piemontesk(?) borgerlighet, sekulariserad och icke-troende, alltså med tidens termer av judisk "ras".
De hundratalet italienska judar som kommer till lägret kommer alltså "sent" till en sorts "samhälle" som redan "funnit sin form". De är dessutom allihop utbildade och blir snart en sorts bottenskrap, klena kroppskrafter och i de flesta fall kan de heller inte tyska eller polska, vilket enligt Levi är en förutsättning för att man möjligen ska kunna överleva här. Utan språken - inte en chans.
Levis egen metod tycks vara att vara så uppmärksam som möjligt. Han lär sig tyska, eller "lägertyska" då, vilket även slår igenom i boken, han skriver dessa ord på tyska eftersom det inte finns någon motsvarighet på italienska. Han iakttar allt och alla, kan i detalj beskriva både själva "stämningen" men också vad som kännetecknar de olika fånggrupperna. Grekiska judar är de som klarar sig bäst inom den judiska gruppen. De är smarta men ändå någorlunda "hederliga", det är de som har kollen på svarta börs-affärerna inom lägret. De polska judarna är många och har varit där länge. De som fortfarande lever är i någon sorts "ansvarsställning", vakter inom gruppen etc. De är rädda att förlora denna ställning (och dö) och därför svåra att ha att göra med.
Det är liksom ett myller Levi beskriver, ett myller av språk, av nationaliteter, av regler och obegripligheter, av umbäranden, svält och kyla.
Det är också ett system där individens drag utplånas. Man fråntas allt, till och med hår och skägg. Man blir - någon annan - en människa utan spår v en historia. Livet gör också att man för det allra mesta inte riktigt orkar komma ihåg sin historia, att bara överleva tar all kraft.
Därav, antar jag, titelns fråga.
Och här rör förstås Levis bok vid frågor som andra författare som genomlevt samma sak ställer. Tänker nu på Kertesz bok Mannen utan öde.
Skillnaden, som jag minns det nu, är att Kertesz så att säga har funderat mycket längre och på så sätt funnit en del svar på de frågor som Levis bok inte ännu ställer.
Som den om hur det här egentligen kunde hända.

Levis bok får mig alltså att tänka på de två böcker jag som barn läste eller hörde om Auschwitz. Lennart som hjälpte mig att hitta titeln (och författaren) till Trähästen.
Jag vet inte om jag är typisk för en generation här, men det var en underlig känsla (och nu lämnar jag Levi för ett ögonblick, men han kommer tillbaka) att återfinna just den stämningen. Myllret, lägerorkestern, Kaposarna, slagen, de döda, leran, dimman och taggtråden...
Jag har inte "sett den" sen just - då.
Man kommer inte i kontakt med den annars. Om man inte läser vittneslitteraturen.
Och i mitt fall så har jag alltså inte tänkt på de här böckerna jag läste som barn förrän nu då alltsammans dök upp igen. Jag kände igen något.
Vilket är en ganska konstig känsla, för denna igenkännelse väcker just minnet av folkhemmet till liv. Samtidigt.
Och det är också en underlig känsla att idag läsa ord som har genklang inom mig, samtidigt som jag nu är vuxen och lyckas livnära mina barn.
Ja, jag vet att det här låter konstigt. Men böckerna väcker förstås andra frågor i en vuxen människa än i ett barn.

Jag undrar till exempel om barn och unga människor idag läser såna här böcker. Med tanke på de tydligen outplånliga spår de satte i mig, kanske det inte vore så dumt.
Jag tänker också att ord som "nazist" eller "Hitler" mer blivit skällsord och att deras betydelse har förflyttats i den allmänna debatten idag. De har på något vis blivit liktydiga med klichéer. Man säger inte "jävulen" eller "höjden av all ondska", man säger "Hitler" och sen kommer någon annan och säger: Jamen Stalin då?
Men läser någon Trähästen?
För resten, så kanske det alltid varit, men vad jag är lite rädd för är att man slutar komma i direkt kontakt med just de vittnesmål som finns från lägren.
De innehåller trots allt en sanning om den här tiden som inte bör "glömmas bort". Nåja, som om de kommer upp i debatten, inte bör förytligas.

Och för mig har alltså den här boken samtidigt en märklig återklang i min barndom.
Kanske var folkhemmets skola och själva samhället ganska grundligt ändå, grundligt i någon sorts syn på vad som är viktigt och vad som bör ingå i en allmänbildning.

Återkommer,

Sunday, March 15, 2009

Ett par frågor

Fråga till min bildade läsekrets.
När jag var barn så läste vi en bok högt i skolan som handlade om fångar i koncentrationslägren (tror jag) som lyckades fly genom att sätta igång ett gymnastikprogram där de varje dag drog ut en sorts plint och hoppade över den. Inuti plinten satt varje gång en kille och när han var på plats öppnade han den gång de hade börjat gräva. Jag tror att han grävde med en sked och så småningom transporterade de andra bort honom igen med jorden som han grävt upp den gången. Och så fortsatte de så, dag efter dag.
Kan mitt minne stämma och vad kan det ha varit för bok?

Ett andra mer diffust minne:
I tidningen VI gick någon berättelse också från ett koncentrationsläger. Tror att det handlade om en snubbe som kom med i lägerorkestern och det räddade förmodligen hans liv.
Tror att den här storyn gick som följetång under andra halva av sjuttiotalet, i VI som sagt.
Minns någon den och vad kan det ha varit för bok?

Har annars börjat läsa, och det är ju inte precis kul.
Framför allt framståt hela idén (Förintelsen) i all sin absurditet.
Men man blir ju förstås ledsen också.

Wednesday, March 11, 2009

mer Levi

Läser som sagt Levi. En volym som innehåller alla Levis böcker, ett rejält förord samt ägnar de sista 250 sidorna (av 1100) åt olika intervjuer med Levi, intervjuer givna under under en dryg tjugoårsperiod, Levi dog -87, åttio år gammal.
Intervjuerna är översatta från italienska, tyska och engelska.
I den här delen hoppar jag nu runt och skapar mig på så sätt en bild av den här författaren.
Ständigt återkommande teman är förstås det judiska, lägret, litteraturen, kemin (Levi fortsatte att vara verksam som kemist, i slutändan som chef för det företag som tillverkade målarfärg där han jobbat hela tiden) och så återigen erfarenheten av Auschwitz.
Just nu läser jag en amerikansk intervju från -87. Den börjar med en diskussion om Levis judiska tillhörighet. Han har blivit ihopklumpad med fem andra italienska judiska författare i en antologi, vad tycker han om det?

I Italien skulle det vara omöjligt att sätta den sortens etiketter på författare, "jude" eller "icke-jude", svarar Levi. I mitt fall var det amerikanerna som började med det. I mitt fall är jag i Italien känd som författare, av en tillfällighet även judisk.

Här hör man Levis ton mycket bra, tycker jag. Han är ironisk, lågmäld och betraktar det mesta med en sorts vetenskaplig nyfikenhet. Så betraktade han även lägret inifrån.

Här en annan bit om hur det var då han just kommit tillbaka från lägret. Intervjuaren börjar med att citera en dikt av Coleridge som Levi satt in i sin text Les naufragés et les rescapés. Jag översätter en bit av intervjun:
Since then, at an uncertain hour, that agony returns : And till my ghastly tale is told This heart within me burns

Efter att ha läst er bok undrar jag om det är möjligt att sluta berätta?
Svaret finns i just den här boken. Somliga av mina (mycket goda) vänner talar aldrig om Auschwitz. Andra människor däremot talar om det hela tiden, och jag är en av dem. Jag överdrev lite då jag citerade Coleridge. Mitt hjärta brinner inte oupphörligt. Rätt lång tid har förflutit och framför allt har jag redan skrivit om ämnet. Jag har föreläst i skolor och på andra håll, och jag har diskuterat med ett oräkneligt antal människor. Allt detta har rest en sorts vägg, en barriär. Man kan alltså säga att jag var en smula retorisk då jag citerade Coleridge.

Och sen berättar han hur han greps av en scen där den här sjömannen struntar fullkomligt i att han är på ett bröllop, han maler på om sin sorgliga historia i alla fall.
Så kände sig Levi också.

Men jag fortsätter plocka, lär mig helt otroliga grejer.
T ex kunde Levi lite tyska innan han hamnade i lägret. Men bara lite. Dock förstod han snart att om han skulle den minsta chans att överleva måste han lära sig tyska. Och det gjorde han alltså. Många år senare tyckte någon att han talade bra tyska, var hade han lärt sig den?
Av SS, i Auschwitz.
Hans tyska var alltså en sorts SS-tyska... Och han berättar om en vän som hade gjort en liknande erfarenhet, hon kände sig, efteråt, som om lägret hade varit hennes universitet, det ställe där hon danades som människa.
Rätt otroligt, eller hur?
Men inte så konstigt kanske med tanke på att det är en ålder (tjugoårsåldern) då man är otroligt receptiv. Man lär sig.
Levi berättar också hur han registrerade som en maskin nästan, långa meningar på polska (som han inte kunde) som han sen kunde återkalla och få översatta för sig av polska vänner långt senare.
Men det här låter ju som en solskenshistoria och det var det förstås inte. Det värsta var det som Levi kallar att tappa sin mänsklighet. Sin värdighet? Att bli "djur" och inte längre kunna tänka på andra, att veta att man var beroende av bödlarna för att överleva, att alla miste sin mänsklighet. Också bödlarna.
Och han berättar om prostitutionen i lägret.

Och så tror han inte ett dyft på "den judiska rasen". Enligt honom härstammar t ex så gott som alla ryska judar från en grupp som hade en kung nån gång på 700-talet (nånstans i Ryssland) som lät omvända sig till judendomen, inklusive alla undersåtar.
Detta hade under medeltiden hänt på flera platser i Medelhavsområdet.
Så judisk tillhörighet är enligt Levi en kulturell och/eller religiös tillhörighet. Inget annat.
Jag tycker att det är skönt.

Nu återstår bara att läsa hans böcker också.

Monday, March 9, 2009

Primo Levi

Tänkte testa att läsa Primo Levi igen. Har försökt förut, men kom då av mig. På den svenska wiki-sidan står inte många ord om honom, men går man över till den engelska eller franska så finner man betydligt mer. Framför allt en diskussion om Levis slut. Jag har alltid "lärt mig" att Levi tog sitt liv. Men nu verkar man inte tro det längre, något som känns hoppfullt på något skumt vis.
Jag orkar inte dra Levis öde här, men hamnade även i detta sammanhang på en annan intressant sida, den om yiddish. Levi talade, vad jag fattar inte yiddish, snarare någon sorts italiensk variant av språket?
Sidan om vittnesmålen om Förintelsen har en röd ruta som säger att den riskerar att försvinna. Och man får inte citera den, så jag länkar alltså. Tyckte att den var både intressant och sorglig.
Vilket alltså inte riktigt hör ihop med Levi, men jag hamnade där och tja, läs den om ni har tid.

Elementarpartiklarna

är jag klar med. Den var riktigt bra, men otäck. Och sorglig.
Halvbröderna Michel och Bruno övergavs av samma biologiska mamma i stort sett direkt. De placerades hos varsin farmor resp. mormor. Mamman fortsatte att leva hippieliv i Californien, på Riviäran och Goa. Men det är inte henne vi får följa utan de ermbarmliga bröderna. Michel blir forskade i biologi och i slutändan av boken har han, liksom postumt, lyckats klona människan. Hans bror blir en sorts ful gubbe, en sexfixerad typ som har stora svårigheter att komma till rätta med i stort sett allt. Det har de för resten bägge två.
Bruno jagar tonåringar, uppsöker prostituerade och vet allt om sexshopar och kinky nudiststationer. Han masturberar så gott som hela tiden. Ibland undrar jag vid läsningen om det finns snubbar som är som han. Så till den milda grad, menar jag.
Michel lever däremot endast i den där forskningen och i övrigt ett extremt stillsamt liv.
Jag antar att man ska tänka att de båda två är lite störda och att det i sin tur beror på att de övergavs av sin mamma. Det låter sig i alla fall lätt tänkas.
Kanske borde man här även säga att "babsen", sextioåttorna, i Frankrike nog fick ett större genomslag än i Sverige. Jag känner helt klart igen mina egna vinalkoholister i de kvinnor H, beskriver, men man måste nog säga att han renodlar dem hårdare än jag. Eller snarare, de är mer renodlade här än den svenska socialdemokratiska varianten.
Den här sprickan i samhället, själva den franska revolutionära sprickan, är också mer tydlig här än någonsin i Sverige. Och det i alla miljöer, faktiskt.

Hur som helst, Houllebecq målar liksom upp ett samhälle som är helt och hållet befriat från tidigare moralpaket med hinsideslösningar och fö härsides dito. Bruno och Michel är på jorden för att söka sin egen njutning och inget annat. För Bruno ligger den i kroppen, för Michel mer i intellektuella utmaningar. Alla de möter är ungefär likadana. Fel. Det finns två gamla kvinnor, en farmor och en mormor som tar hand om de små pojkarna och de utgör undantag. Men de dör tidigt, för tidigt, vilket inte är konstigt men sorgligt.
Ytterligare några kvinnor (förälskelser och kärlekar, typ) utgör undantag, men också de dör. Ännu tidigare. Självmord och cancer och självmord igen. Orsaken är i princip att deras kroppar inte längre tjänar just till njutning.

Det intressanta är det konsekventa och samtidigt lätt skeva perspektiv på oss västerlänningar boken ger. Någonstans säger Bruno något i stil med att män struntar i sin avkomma, de har inget som helst behov av att gulla med bebisar. Och nu, när han själv är hyresgäst och anställd, så har han heller inget intresse av att någon en dag tar över. Kedjan är bruten.
Såna här små stycken som faktiskt är klart tänkvärda dyker upp hela tiden i boken, blandat med rena rama galenskaper som gör att man skrattar högt, men också i tokerierna finns sanningar, fast förvrängda.
Och samtidigt är känslan efter avslutad läsning mest sorg, den så ofta citerade Strindberg dyker upp i skallen med sitt: Det är synd om människorna.

Språkligt är H. ledig, han använder mycket slang, man får lära sig nya ord, typ, och han blandar även in en vetenskaplig ordlista liksom en hel del filosofiska termer. Tilltalet är personligt och man känner att han finner ett stort nöje i att skriva. Att få till dessa dråpligheter och halvrasistiska uttalanden, han låter sina figurer säga sånt som man kan tänka (och skriva) men inte säga. Och han gör det jävligt bra.
Här är kanske den största behållningen, i alla fall för mig. Ett språk som är en blandning av riktigt vulgära uttryck och ord (Undvik det, som maken sa, när jag frågade om något (une pouffiasse). Undvik det om du inte är helt säker.) och litterära verbformer. Verbformer som t ex Le Clézio i stort sett inte använder sig av. Och han reflekterar över detta språk, när han skrivit tre sidor om vilka organismer som bidrar till nedbrytningen av ett lik kan han inte låta bli att påpeka att det låter som italienska filmstjärnor alltsammans.
Rikt, kan man säga, rikt men ledigt.
Och det är nog mest därför jag gillar honom.
Kommer läsa mer.

Hej.

Friday, March 6, 2009

Lite av varje

Tog en paus med Le Clézio, hoppas att jag kommer att ta upp den igen, den irrande stjärnan. Nu läser jag hur som helst Houllebecqs Elementarpartiklar och tycker so far att den är mycket bra. Det som stör mig med Le Clézio är kanske hans något opersonliga språk. Har funderat på det här, och det är uppenbart att Le Clézio sätter själva storyn i första rummet, sen kommer naturen och människans samhörighet med den, och här tangerar han även religiösa upplevelser, åtminstone gjorde han det i Öknen.
Men han resonerar inte med sitt språk, han låter det flyta, om han funderar över orden och deras betydelser och skiftningar så hörs det inte. Inte alls som hos t ex Makine, som jag tycker så bra om. Eller för den delen hos en massa andra författare jag gillar.
Nu vet jag inte om det här är något som man ska störas av, det är snarare en smakfråga, antar jag. Men själv gillar jag alltså författare som brottas mer med själva språket.

Nå. Houllebecq då? Jo, jag tycker att han gör det, han har ett mer medvetet förhållande just där. (Om det nu är medvetenhet man ska kalla det.) Och så har han en intressant syn på människan och samhället, och så skriver han en spännande historia (man undrar hur det går) och så har han faktiskt ett personligt men inte alltid särskilt vackert språk.

Ja, det om detta. Kommer också att tänka på Zarembas nuvarande artiklar om svenska för invandrare. Vilket elände. Vilket stort jävla jätteelände det ändå är. Om man ska lära sig ett språk måste man läsa det. Det är den enda sättet, gäller även för vuxna förstås.

Tja, det var nog allt just nu.
Hej.

Wednesday, March 4, 2009

L'étoile errante

heter boken som jag börjat på, av Le Clézio. Den handlar om Esther, eller som hon kallas utanför föräldrahemmet, Hélène. Esther är en judisk flicka som växer upp i en liten by i bergen norr om Nice, det hela utspelar sig under kriget och italiensk militär kontrollerar på något vänster byn. den judiska delen av befolkningen måste dagligen anmäla sig på ett av hotellen.
Än händer inte så mycket, en sorts laddning håller på att byggas upp. Esther är en flicka ganska lik Lalla, verkar det som, en flicka som trivs bäst ute i den vilda naturen, i bergen och i de glittrande vattenfallen strax utanför byn.
En annan flicka i byn "umgås" med den italienska officiern på plats, och Esther anar byns förakt och hat. En gammal judisk pianist blir av med sitt piano.
Ungefär så.

Mest spännande so far är nog namnet på boken. Esther sägs betyda stjärna, kanske släkt med ordet aster? Och ordet errant-e översätts på svenska till vandrande, åtminstone i en annan myt, den om den vandrande juden. För mig har ordet en innebörd något vid sidan om vandrande. Errant har med error att göra, man kommer fel, man kanske irrar mer än vandrar?

Så jag förväntar mig helt enkelt en vandrande eller irrande stjärna boken igenom, något som baksidestexten också lovar mig.
Återkommer